ingen början inget slut

...Jag vet inte. Jag önskar att jag kunde skriva allt jag känner och tänker. Jag önskar jag hade orken att skriva ner vartenda dag av vårt liv. Men jag är helt uttömd. Jag känner liksom inte ens efter längre. Det känns som att jag går på repeat, vakna - vara mamma - äta kl 20.00 på kvällen - sova. Och så om igen. Astrid är vår räddning här i livet. Hon är verkligen allt. Men det har inte varit lätt att slappna av alls sen hon föddes. Dels så började nog det hela när jag skulle försöka vara någon supermamma och amma trots att jag ville försvinna varje gång det skulle ammas. Hela kroppen fylldes utav ångest och varenda minut var tuff. Och Astrid svalde förmodligen bara luft i en månad. För hon skrek mer efter att hon fått bröstet än innan. Sen kom ersättningen och blev 100% föda. Och magproblemen på köpet. Hon skrek. Och skrek. Och skrek. Och jag kan inte räkna på fingrarna hur många gånger vi fick hjälpa henne när hon var så förstoppad att hon bara sparkade runt. När hon efter 5 timmar av konstant förstoppning och vrål äntligen kunde bajsa och somna. Sen hittade vi en lösning som fungerade. Och magen var inte längre ett problem. Men då fick hon feber istället. Feber och ledsen. I 11 dagar. Under dom 11 dagarna sökte vi vård 4 gånger. "Det är normalt, sålänge hon äter är det bra" sen fick hon njurbäckeninflammation. Så det var nog inte så jävla bra. Hjälplösheten när vi blev inlagda på avdelning 44. En helt likblek Astrid som hängde som en trasa. Antibiotika intravenöst i 3 dygn. 1 ultraljud på hennes njurar som dom då sa såg fint ut. Sen fick vi åka hem med antibiotla och fortsätta medicinera hemma. Magont. Knip. Missnöjd. Helt urballad av antibiotikan. Håll ut tänkte vi. Antibiotikakuren slut efter 7 dagar. Och idag var det återbesök. Då fick vi veta att vänstra njuren var svullen, större och olik den högra. Det kan göra ont i mig att dom sa för en vecka sen att allt såg bra ut. Men idag var det förändringar. På samma ultraljudsbilder. Jaha. Nu väntar ett nytt prov på njurarna om några veckor för att se om svullnaden gått ner och det är som vanligt. Är så ovisst. Allting. Jag kan liksom aldrig slappna av. Det känns som att det aldrig finns ett slut där vi kan få njuta, slappna av. Hon är vår största glädje i livet. Hon är i princip alltid glad. Men jag, allt har varit så tufft, dessa 2 åren och så allt nu. Jag är bara tom. Jag gör mitt bästa. Jag vill så himla mycket men jag har ingen ork. Vill fota, skriva, blogga, filma, dona, ut och gå. Men jag bara är mamma. Rakt igenom. Sätter Astrid först 24 timmar om dygnet för att det är min plikt. Men jag, Becka, jag är bara tom. Jag hoppas att jag hittar tillbaka en dag. Till detta jag älskar. Att skriva. Blogga. När orken och allt kommer tillbaka. När jag kan göra allt och känna att det ger mer energi än vad det tar.tills dess får det helt enkelt fortsätta eka tomt här inne.