min lilla kille

tiden går alldeles för fort. Jag hinner knappt med. Du var precis här. Jag höll nyss dig i mina armar och tårarna rann längs kinderna. Jag minns knappt hur det var, men jag glömmer det aldrig. Svaga minnen ligger mig nära och sorgen sköljer över emellanåt. Ibland orkar jag inte känna efter. Folk tror nog man glömmer. Går vidare. Men det gör man aldrig. Jag ser alla runtomkring men jag ser ändå inte. Blundar och försöker se vårt liv med Franz. Vetskapen om att han skulle varit här. Förmodligen stampat rundor med sina fötter, suttit med oss vid middagen. Tuggat gurkstavar och ätit majskrokar på fredagar. Lärt sig ord såsmåningom och hittat på bus. Men det är bara fantasier. Det kommer alltid vara fantasier. Längtan. Undran. Saknad. Allt. Livet går vidare och tiden läker sår säger dom. Men ingen väg  och inga sår i världen läker när man mist sitt barn. det kommer alltid vara tomrum. Ibland gör det så ont. När folk inte förstår. När dom tror livet är enkelt. För att jag är mamma till Astrid. Men jag är ju mamma till Franz också. Jag är mamma till ett barn som är osynligt på jorden men så levande för mig. Jag drömmer om hans leende. Jag undrar så mycket och saknar så oerhört. Älskade lilla kille som jag saknar dig. Jag fick aldrig uppleva livet med dig. Istället tog du med en del av mig när du försvann. Och den delen får jag aldrig åter. En dag ses vi. Och som jag ska krama om dig. Ta igen allt vi missade. Min stora lilla kille. Min älskade Franz.