Tre år

"Jag är inte den som vanligtvis säger så men jag älskar verkligen dig" Det var vad du skrev sent i december 2015. Sen dess har vi varit oskiljaktiga. Vi var helt olika. Vi levde två helt olika liv. Jag var en riktig hemmatjej och du kom full och med dofter av whiskey & cigarettrök insmygandes 03 på natten hemma hos mamma och pappa. Jag minns så väl första gången du gjorde så, vi hade träffats ett par gånger men du stod på din plats och jag min, eller ja, Jag satt i min bil och du satt i Oskars. Men så den natten kom du sent hem till mor och far, ni hade blivit stannade av polisen och dina kompisar härjade utanför, och väl på mitt rum blev du den där mysiga nallen och jag minns vad du sa då lite halvlullig "Jag vill pussa dig... Men jag vågar inte.." - nähe,varför inte det då? Svarade jag.. och så kom det "jag kanske missar din mun".. ler som en idiot än idag åt det. Du var verkligen SÅ försiktig. Och du har varit så rädd om mig sen första dagen. Du kom fort in i familjen. Du blev en av oss direkt. En vardag utan dig fanns inte. Jag gick i skola i Osby och ditt rum blev snabbt "jag stannar hos stoffe inatt för det är nära till skolan" och där fick jag möta livets härligaste människor, Mamma Mia och hela högen. Skolan sinade för mig men du fick mig att orka till slutet. För du själv hade varit i den situationen när skolan var skit. Och så stod vi där i Juni och du var så stolt över mig! Jag gjorde det! Jag klarade skolan och ingen var lyckligare än jag. Redan innan dess bodde du hemma hos oss. Vi hade skiftat hem. Numera så sov du hemma hos oss varje dag och du blev kvar. Vi fick huset och i oktober blev vi sambos på riktigt. Vi fick VÅRT eget. Och strax därefter blev vår älskade Franz till. Spända föräldrar och kärleken var oändlig. Resten vet alla och resten vet du och jag redan. Idag ligger han ombäddad av grävmaskiner, bilar, kransar och julpynt. Idag vilar vår förstfödda på kyrkogården alldeles intill oss. Där och då trodde jag aldrig vi skulle bli hela igen. Men jag vet att jag aldrig någonsin tvivlade på dig. Vi gjorde detta tillsammans. Och så kom vintern igen och där låg en liten Astrid i magen. Och så kom sommaren 2018 och vi tog den sista kraften vi hade och fick äntligen träffa Franz efterlängtade lillasyster. Livs levande. Och du blev tvåbarnspappa och jag är så obeskrivligt glad att det är DU som är pappa till mina barn. Det finns ingen mer kärleksfull, brydd och omtänksam pappa än du. Astrid kommer skratta sig lycklig med dig. Och så kom hösten, den 4 Augusti sa du JA till mig. På årets svettigaste dag när det rann längs ryggen under bröllopsklänningen och folk trodde vi torkade tårar men i själva verket torkade vi av svetten i pannan. För vi är inga som gärna visar känslor, varken du eller jag. Men där och då gick det inte att undgå att det är du och jag föralltid! Ett bröllop jag lever på än idag. Och idag står vi här. Vi har ordnat lånelöfte och vi är redo att möta nästa utmaning i livet. Jag kan inte fantisera om ett liv utan dig. Jag vill aldrig någonsin fundera på det. Du är min andra halva, den halvan som kompletterar mig. Du är verkligen hela min värld. Du och barnen. Vi må vara helt olika men livet blir en alldeles perfekt kombo. 3 år Stoffe. Och vi har redan hunnit med en stor del av livet. Nu är det bara resten kvar. Och det fixar vi. Som jag sa häromdagen:"Det har inte alltid varit enkelt, men vi har gjort det tillsammans. Du är min föralltid nummer ett, hur vi än bär oss åt"Jag älskar dig. Förevigt. I nöd och lust.