Livet är inte längre täckt av en grå dimma med ångest

Jag har märkt på senaste tiden att jag upptäcker små detaljer i min vardag jag inte sett innan. Det kan vara färgen på ett hus, att gräset är extremt grönt eller helt enkelt någonting jag aldrig sett förut fastän jag hela mitt liv åkt på denna väg. Jag har bara denna vecka sett rapsfälten blomma ut, någonting jag inte ens tänkt på innan. Jag är inte längre upptagen av mitt inre, jag lever i den riktiga världen inte i min låtsasvärld där jag har en livsfarlig sjukdom. Jag har inte förstått att den vuxna delen av mig inte vet hur det är att leva utan denna ångesthinna. Jag kan ibland tycka det är obehagligt att vara närvarande, jag förstår inte vad det är som händer, tror att någonting är fel fast det är precis detta som är rätt. Jag har någon gång läst att deprimerade människor är rädda för att vara glada för de känner inte igen känslan, lite så är det med mig med. Jag hade en period i livet när jag andades helt fel och jag kommer ihåg att när jag andades som normalt trodde jag att jag skulle sluta andas, att någonting var fel. Jag måste programmera om mig själv till att förstå att de här skarpa färgerna, känslan att vara helt uppslukad av någonting annat än mitt inre, vara i nuet är inte farligt, det är precis det som jag ska vara. För första gången på många år kan jag nu säga att jag inte lever med ångest, ångesten är inte en del av mig. Jag är jag och ångesten är ångesten. Ni förstår inte hur länge jag väntat på denna stund.