En bipolär sockerberoendes erkännanden

Första gången jag hörde om begreppet sockerberoende och LCHF var för cirka 7 år sedan. Jag arbetade då som boendehandledare på en gruppbostad där det bodde personer med psykiska funktionsnedsättningar. En av dessa personers mamma var orolig över sin sons intag av socker och snabba kolhydrater. Hon bjöd in en föreläsare som heter Bitten Jonsson som berättade om socker och dess effekter på kropp och psyke. www.bittensaddiction.com Där började jag bli medveten om vad socker verkligen är och dess påverkan på människan. Fysiskt som psykiskt. Till vardags åt jag godis, fikabröd, pizza, chips. Drack litervis med läsk. Det var en normal dag för mig när det gällde kost. Jag hade ingen aning om hur socker påverkade min fysiska och mentala hälsa mer än att det var mindre bra för tänderna. Vissa saker visste jag inte ens innehöll socker. Vitt mjöl var ju mjöl, inte socker. Eller? En banan är väl inte socker. Hur kan en pizza innehålla socker? Det är ju bara vitt mjöl, ost, skinka? Jag kan beskriva det som att jag sen dess har haft den ena foten inne i det "medvetna" och den andra i "sockertryggheten". Jag har dels läst på och hållit mig informerad om socker och dess negativa effekter. Samtidigt har jag inte velat se hela sanningen. Hur farligt kan det vara egentligen? Det har alltid känts som att alla äter godis, fikabröd, dricker läsk, äter pizza och hamburgare. Det finns ju reklam för skräpmat, godis och läsk överallt. I tv, sociala medier, filmer. Ingen ser ut att må dåligt av det. Det var en skön avkoppling och gott som bara den! Det bästa jag visste när jag var ledig eller kom hem från jobbet/träningen var att köpa massa gotta och lägga mig i soffan och koppla av med lite godsaker. När jag hade ätit upp allt, verkligen ALLT somnade jag så himla skönt i soffan. Mitt på dagen. Hur jag mådde efteråt, fysiskt som psykiskt, brydde jag mig inte om. Jag ville inte face'a den biten. Jag hade inte verktygen, kunskapen, insikten och jag hade inte nått botten. Jag såg inte sambandet mellan mitt sockerintag och hur jag mådde fysiskt och psykiskt. Och här kommer en viktig aspekt in. Jag visste ju sedan 2009 att jag hade bipolär sjukdom och vad det innebar men jag skyllde mitt mående på själva diagnosen. Inte min livsstil. Men vad jag äter och hur jag mår går ju hand i hand. Det är så pass att 80 proc av serotoninet (signalsubstans som får dig att må bra) tillverkas i magen. Och min mage var paj, så jävla paj. Misshandlad med skräpmat, socker, läsk. Så det är ingen slump att mitt mående var skit. Det tog bara emot så jävla hårt att erkänna det för mig själv. Att mina matvanor tar kål på mig, fysiskt som psykiskt. De magproblem jag hade skulle man kunna jämföra med IBS. Jag hade alltid koll på närmsta toalett, var jag än var. Jag anade alltid det värsta, att jag inte skulle hinna gå i tid. Ständig oro, ångest - att aldrig kunna slappna av och vara i nuet.  Jag skulle vilja säga "Du mår som du äter". Jag vet inte hur många gånger jag försökt med att sluta med socker, snabbmat, läsk, godis. Varningsklockan har ringt hela mitt vuxna liv att nånting är fel, riktigt fel. "Jag kanske kan äta vad jag vill så länge jag tränar och rör på mig". Nej. Det kunde jag så fan heller. Ett ständigt fuskande, jag lurade mig själv hela tiden. Det måste vara OK, man måste kunna unna sig för fasen... Jag lyssnade inte på min kropps signaler överhuvudtaget. Det är som att mitt sunda förnuft blev "kidnappat". Det går inte att beskriva.  I perioder har jag provat, försökt återigen att "börja mitt nya liv". Jag uteslöt rent socker men inte mjöl t ex. Eller så åt jag massa frukt istället och bytte till fruktsocker. Jag lurade mig själv med att det säkert är OK att ändå äta en pizza ibland bara jag springer 5 km dagen efter. SÖTNINGSMEDEL. Vilket jävla påhitt ... Sockerfri läsk. Sockerfritt godis. Sockerfritt tuggummi. Jag som älskar läsk, det var ju enklaste lösningen. Börja dricka Cola Zero istället. Mådde jag bättre? Blev jag smalare? Blev jag kvitt magproblemen? Näe. Det blev till och med värre när jag åt och drack "sockerfria" alternativ. Den ständiga jakten på drogen, socker. Just det. DROGEN. Socker i alla dess former. För mig som är sockerberoende är det precis en drog och inget annat. Ett gift. Underbart jävla gott, kortsiktigt jätteskönt rus. Men i längden tog det över mitt liv. Jag förgiftade mig själv, dagligen.     Min "hälsoresa" till ett högre medvetande, ett liv där jag lyssnar på min kropp och tar hand om mig själv. Den resan har pågått i 7 år och pågår än. Augusti 2017 gjorde jag den allvarligaste livsstilsförändringen dittills. Jag bestämde mig för att leva efter LCHF så mycket jag kunde, just då. Resultaten kom sakta. De första dagarna var värst med ständigt sug efter goda bullar, kakor, godis, chips och framförallt läsk. Jag åt enligt LCHF men fuskade så klart. Lite chips då och då eller frukt. Jag ansåg inte frukt vara socker. Periodar-LCHF:ande var det på riktigt. I och med att jag fuskade och stoppade i mig lite skräp då och då gav inte träningen det den skulle. Det jag märkte mest var hur oregelbundet mitt humör var. Jag var lättirriterad och hade lätt för att grubbla och fastna i negativa tankemönster. Det enda sättet att bryta dessa var att träna, röra på sig. Magen var det fortfarande krångel med, jag hade tappat allt hopp. Jag och mina magproblem. The never ending story. Här började det hända grejer gällandes träning och psykiskt välmående. Jag intensivläste prof. Anders Hanséns bok "Hjärnstark" som talade om hur viktigt det är för människohjärnan och välbefinnandet att röra på sig. För mig är det speciellt viktigt då jag har bipolär sjukdom. Så jag började löpträna regelbundet och märkte så jäkla stor skillnad i mitt mående. Just löpträning funkar så bra för mig mentalt. Jag sprang mig i princip ifrån en depression som jag då hade. Hösten 2017 kom den stora förändringen kring det här med mat för mig. Jag sökte mycket på Youtube och hittade dels massa bra filmer om LCHF/ketogen kost. Men också något som heter "intermittent fasting" (periodisk fasta). Att fasta gör susen för mig. Jag gör det dagligen. Jag fastar i 16 timmar dagligen. Vatten, kaffe och grönt te. Resterande 8 timmar äter jag 1-2 måltider. Dels mår jag skitbra psykiskt. Fastnar inte i grubbel och annat negativ tjafs. Å andra sidan får min kropp tid att återhämta sig. Magen mår prima! Inget krångel. När jag tidigare stoppade i mig 5-6 måltider om dagen var det ju inte så konstigt att magen inte fungerade och jag mådde dåligt psykiskt. För mig är ketogen kost och periodisk fasta inte en diet som jag kommer att fimpa efter ett tag när effekten kommer. För mig är det en livsstil. I och med att jag regelbundet tränar och rör på mig får jag den där sköna dosen må-bra hormoner. Varje gång jag löptränar eller har kört ett pass på gymmet och tar en dusch är det som att jag rebootar hjärnan. Jag slipper tänka på nästa måltid, planera mattillfällen eller känna den där jobbiga kolhydrathungern. Att man kan bli sugen på mat bara för att man är van att äta vissa tider. Småätandet försvinner eftersom jag fastar 16 timmar per dag och ger min kropp näring. Jag är inte mer än människa så klart. Ibland kommer suget efter t ex Marabou choklad eller lösgodis. Men min kropp och hjärna är så inställd på att det är fett, protein och grönsaker/fibrer som gäller så sockret och all artificiell skit kring det har inte en chans. Visst är det trevligt och upplyftande att gå ner i vikt. Känna sig lättare, kunna ha på sig kläder man inte kunnat tidigare. Men den absolut största och mest befriande förbättringen i och med LCHF och periodisk fasta är hur det har påverkat min psykiska hälsa. Fram tills hösten 2017 har jag inte haft grepp om min diagnos, bipolär sjukdom. Men kosten och träningen var det som gjorde all skillnad för. Det som behövdes. LCHF, träning och periodisk fasta gav mig och min kropp utrymme för balans. Jag har alltid hatat det ordet men jag kan inte kalla det annat än så. BALANS. Jag har aldrig riktigt kunna hålla min diagnos i schack. Blev jag deprimerad så blev jag det, inget mer med det. Då var det bara att hålla ut, kämpa. Idag ger jag min kropp och sinne det den behöver. Alla komponenter går hand i hand. Näringsriktig LCHF-kost, träning, periodisk fasta. Resultatet blir ett stabilt psykiskt och fysiskt mående. En gladare, nöjdare, lyckligare jag.  Det är klart att mitt liv inte är perfekt bara för att jag genomfört de här förändringarna. Men det är det absolut effektivaste hittills och det fungerar verkligen för mig. Jag började lyssna på min kropp och dess signaler. Jag läste på och gick all-in. Jag hade ingen mentor eller liknande. Jag gjorde hela jobbet själv och det kommer jag att fortsätta att göra. För jag vet hur lätt det är att trilla dit igen. Det finns fällor överallt, var man än går. Än så länge i Östersund finns det bara ett fik där jag kan fika med gott samvete. Ecocaféet. Har man tur finns det gott LCHF-fika. T ex imorgon är det fettisdag och då finns det LCHF-semlor man kan köpa. Annars tycker jag de allra flesta fik bara erbjuder fika och mackor med socker. Att gå tillbaks till att äta dom grejerna är för mig som att vara alkoholist och bara "prova" dricka ett glas på en fest. Det går bara inte. Jag vill inte tillbaka till den delen av mitt liv. Jag skulle kunna punkta upp hur många fördelar som helst med den livsstil jag lever nu. Jag lever det liv jag förtjänar och vill ha helt enkelt. Jag vägrar vara en slav under socker. Jag vill må bra i kropp och själ. Jag vill se bra ut. Jag vill ha energi och ork till allt vad det innebär att leva som människa. Jag vägrar vara en slav under sockerindustrin och skräpmaten. Livet är så mycket mer för mig. Det här är det liv jag jobbat så hårt för och det tänker jag fortsätta med. Jag tänker på det som en enda stor investering i mig själv.