hypoterebajs

Alltså detta med min sjukdom eller va fan man ska kalla det. Den kommer tillbaka. Efter ett tag m 25 mg höjde de till 50 o efter ett tag med det kröp det tillbaka igen sen lät jag veckorna gå och nu står jag här och känner det som att nån skruvat ner volymen igen. Volymen på mina känslor. Kvar finns bara tankar och kroppsminne och sorgen över min sentamentalitet som inte är där längre. Orkar inte ens va nåt annat än rationell och tänka att det kommer lösa sig. Det måste lösa sig med medicin. Det som skrämmer mig är alla som vill övertyga mig att jag EGENTLIGEN är deprimerad eller EGENTLIGEN bara behöver sova/äta/motionera bättre så kommer allt att lösa sig. "Öva på att tänka rätt" som senaste läkaren sa. Fuck honom. How about that thought. Jag vill bara ta mina blodprover och visa alla. Men det är klart jag är rädd att proven kommer tillbaka normala för då betyder det att nåt e fel. Jag ska inte behöva må såhär. Tycker jag känner min kropp bra nog för att veta att nåt inte stämmer. När inget gör mig riktigt glad utom att distrahera hjärnan på heltidsjobbet på förskolan. Barn är typ det enda som gör mig glad. Pathetic. Vill som vanligt bara vara fucking normal och mig själv! Ska det va så svårt kroppen? Önskar jag hade ont i nån kroppsdel istället. Det här med ont i själen e förjävla jobbigt. Jag vet liksom inte vad som är jag och vad som är det onda. Vet inte hur mycket jag ska visa och hålla för mig själv. Hur mycket jag ska läsa in i mitt mående/bara låta vara. Mamma ska med till läkaren nästa gång lol känns ändå bra. She will leave no prisoners. Men det är bra, jag är för trött nu. Känner mig som en gammal kvinna. 40 h i veckan e mycket för mig. Ändå kommer jag känna mig misslyckad, som en sjukpensionär om jag inte får förlängt. Inte för att sjukpensionärer är misslyckade men ändå. Påminnelse: arbete och pengar är väl för i helvete inte allt. Nu måste jag verkligen sova för jag börjar 06.45 imorgon rip