Ett annorlunda julbord

Farsan har gjort det igen, och den här gången är det självaste julbordet som får ta smällen. För er som lyckats missa mina tidigare inlägg om den gamla farsgubben så drar jag en kort bakgrund. Min pappa är nyligen fyllda 60 år, och han har befunnit sig i en ålders- och identitetskris sedan han fyllde 40. Han och alla i hans omgivning har levt med ett 20-årigt krispaket på 120 kg. För fem år sedan skaffade han exempelvis motorcykel. Den åkte han till Skåne med en gång, sedan har den mest stått i garaget. Han skaffade ring i örat när han var 45. Jag minns att mina polare frågade om pappa var ett stort fan av Arvingarna, och av Casper Janebrink i synnerhet. Det har varit kaos, och i år var det dags igen. Julen har alltid varit en trygg punkt under kris-åren. Trots att pappa befunnit sig i en sinnesstämning som skriker ”Förändring!” så har ändå Jesu födelse fått vara en tradition som bestått. Inte för att vi är religiösa, men pappa har bara tyckt väldigt bra om julen och om julbordet. Jag minns när jag tog med min flickvän till julfirandet i Farsta för första gången för några år sedan. Hon var nervös i flera dagar innan, och oroade sig över att göra fel. ”Det är lugnt” lugnade jag henne. Det var uppenbarligen en lögn. Redan efter en timme på plats, då de var dags att duka upp julbordet fick hon sin första pik. ”Jaså, dopp-i-grytan ska byta plats i år. Det var mer än jag visste” sa farsan iklädd sitt traditionsenliga förkläde. Julfascismen var total, fram till i år. Vi parkerade på uppfarten, plockade med oss kassarna med julklappar ur bakluckan och stegade upp mot huset. Pappa slog upp dörren hastigt. Inget förkläde i sikte, bara det var oroväckande. Han var däremot klädd i stråhatt och hade något blomsterarrangemang hängandes runt halsen. ”Aloha!” skrek han så högt att en hund några hus längre ner på gatan började skälla. Det blev tyst i 5 sekunder. Det enda som hördes var vinden och hundens skall i fjärran. ”God jul” sa jag tillslut. ”Jaja, god jul” sa han och föste in oss i huset. Jag lade omedelbart märke till det uppenbara. Det luktade inte julbord. Doften av köttbullar, Janssons, prinskorv fanns inte. Den som annars slog mot ansiktet som en smocka när man klev in hos honom på jul. ”Det blir ett annorlunda julbord i år” sa han och såg obehagligt entusiastisk ut. Vi sa inget utan väntade på en förklaring. Han visade oss fram till spisen där en currygryta puttrade. Så vitt jag kunde se så var det kräftstjärtar som stack upp ur den gyllenröda ytan. ”Vem har sagt att man inte kan ha rödcurry på julbordet!?” sa han och skrattade åt sin egen finurlighet. Jag tittade ner på min son som rynkade på näsan.Han sa ”Jag tycker inte om kräfta”. Det gör inte jag heller.God jul.