Sommarens projekt: Garagerenovering

Jag har aldrig varit i vår sommarstuga utan att varje sommar ska innebära ett byggprojekt. Så länge som jag kan minnas så har farsan dragit med mig och min syster i diverse byggnationer. Jag minns när jag var runt 8 år och stod och grävde runt huset tillsammans med resten av familjen och farfar. För stora arbetshandskar och en tryckande värme, sommaren 1994. Det var tur att det var fotbolls-VM i USA och att man fick vara vaken på nätterna i alla fall. Hur som helst, idag fick jag reda på vad årets ”byggäventyr” (som han brukar kalla det) ska bli. ”Garagerenovering, grabben!” sa han entusiastiskt till mig i andra änden av telefonen. Jag blev tyst. Det var ett rejält projekt den här gången. Förra året fixade vi nya skåp i köket, och det är långt mycket enklare. ”Garagerenovering säger du alltså. Jaså du, ja men jag och Sofia ska ju åka till Kreta så att...” ”Jaja, men det här kommer ta ett tag vet du. Du får komma och hjälpa till när du är tillbaka i stan”. Han visste precis hur han skulle göra för att få mig att känna skuld om jag inte skulle bidra. I nästa andetag sa han ”Och Caroline och Mikael [Min syster och hennes man] kommer också och hjälper till. Ja med garagerenoveringen alltså”. 3 veckor senare, och med Kreta-stekta, gyllenbruna ben stod jag där med samma handskar som jag använde som barn. Projektet kunde starta, och pappa var mer entusiastisk än någonsin. Han vankade av och ann nere vid garaget och sneglade upp mot terrassen där vi andra satt och åt frukost för att se om vi snart var klara. Bredvid honom satt en skylt som sa ”Garagerenoveringen 2019”. Min syster tittade ner mot honom där han stod, suckade och sa tyst ”Han är fanimej helt otrolig”. Alla runt bordet nickade instämmande. Direktiven för garagerenoveringen var solklara. Pappa hade tänkt igenom allting in i minsta detalj för att arbetet skulle flyta på bra. Jag fick ansvar för fönster och garageport. Min syster fick ansvara för att täta väggar och golv. En syssla hon jobbar med till vardags så det borde inte vara någon match för henne. Mikael ansvarade för att måla. Pappa titulerade sig själv projektledare och takansvarig. Är alla helt på det klara med vad som gäller?”, frågade han. Vi nickade och gick för att börja arbeta när han sa ”Vänta lite!”. Arbetsstyrkan stannade upp och tänkte förmodligen unisont ”Vad är det nu då?”. ”Jo, jag vill bara tacka för att ni ställer upp för mig och mamma. Den här garagerenoveringen hade vi inte klarat utan er. Så tack.” Och därmed ökade arbetsmoralen med ett par hundra procent. Tänk vad ett litet tack kan göra.