Takmålning på resa

När jag åkte till Italien för första gången visste jag inte vad jag skulle vänta mig. Eller ja, det är klart att jag hade mina aningar. Jag kände mig som den sista svensk någonsin att besöka pastans hemland. Det var förstås en sak jag såg fram emot: Maten. Något annat jag såg fram emot var att umgås med mina kompisar. Vi skulle ta en kultiverad vecka i Rom följt av ett par veckor av nöje på några av landets mest turistiga öar. Inte så dumt. Inte så dumt alls. Föga anade jag att en av de saker jag skulle uppskatta mest var takmålning. De flesta känner säker till det. Ja, alltså att hela Italien är fullt av takmålningar. Framförallt var det såklart så i Rom. Jag kunde verkligen inte slita mina ögon från världens finaste takmålning när jag såg den. Jag talar förstås om taket i sixtinska kapellet. Michelangelo gjorde ett bra jobb. Eller var det Da Vinci? Ni ser – Jag bryr mig inte så mycket om vem som gjort en takmålning. Jag bryr mig endast om takmålningens utseende, tydligen. Är det så fel? Med kniven mot strupen så skulle jag nog säga att jag gillade Rom bäst. Eller, jag skulle nog faktiskt säga att det var tveklöst det som var resans pärla. Det hade inte bara att göra med takmålning och andra typer av målningar. Det hade att göra med atmosfären i hela staden. Det är fullkomligt häpnadsväckande att tänka sig hur gammal den där staden faktiskt är. Den bär på så oerhört mycket historia. Faktum är att det var flera av mina reskamrater som inte uppskattade detta, i den grad jag tyckte att det förtjänade. De uppskattade inte världens vackraste takmålning. De uppskattade inte Colosseum eftersom de tyckte att den var liten ”i förhållande till Friends Arena”. De uppskattade inte ens gelaton, trots att de åt för jämnan eftersom det var så varmt. Ja ja, alla kan inte alltid bli helt tillfredsställda förstås. När vi kom till öarna var det flera i sällskapet som fick igenom sina högsta önskningar om resande. Ingen takmålning, ingen finkultur – bara en massa sol, bad och öl. Det var faktiskt ganska härligt att bryta av den kultiverade delen av resan när det väl var dags. Detta trots att jag ju såklart saknade varenda takmålning jag fick vila mina ögon på i huvudstaden. Är det någon annan som varit i Italien och har några bra historier att dra med eller utan takmålningar? Skriv gärna i kommentarsfältet och berätta. Jag läser allt!