Där vi kan stoppa tiden

Igår snöade det. Stora vita flingor som lättsamt svävade fram och la sig över nästippen och som fick mitt hjärta att falla hela vägen ner i skohälen. Kanske kändes det extra tungt för att körsbärsträden står i full blom och att vi om bara några dagar kliver in i maj. Eller för att jag bara dagen innan hade hunnit komma hem från en resa i Spanien, där vår hade blivit till sommar och doften av saltvatten hade satt sig så hårt i hårtopparna att tanken av vinter var långt bortom horisonten.   Vi bodde sju personer i en liten tvåa på tionde våningen i lilla Carvajal. En tvåa med bara två spisplattor och ingen ugn ,brist på varmvatten och en dysfunktionell kökskran. Där trängdes vi på madrasstäckta golv bland resväskor och badhanddukar, underkläder och strandsandaler. Vi diskade smutsiga tallrikar i badrum fatet, åt frukost på en solig balkong med varma morgonvindar, storhandlade för mycket mat än vad kylskåpet räckte till och brottades om dusch-tid. På nätterna spelade vi kort och drack rödvin framför fullmåne eller åskoväder. Snackade politik och feminism. Spelade Galenpanna och skrattade tills magarna knöt sig av kramp. Somnade sent och vaknade tidigt.         Vi kör bil genom södra Spanien mellan bergtoppar och solnedgångar som färgar himlen blodröd. Nervevade rutor och Silvana i högtalarna. Hår i ögonen, sand i skorna, kyssar på en solbränd axel, överexponerade polaroidbilder och solsting. Naken sandsmutsig hy mot sträva lakan, vågor till nattsagor, nya platser och rätt människor. Jag skriver ut alla rader i min skrivbok, känner mig bortkopplad och närvarande på en och samma gång.    Vi ligger i hög på en strand med svett i arm och knäveck,jag med en bok i mitt ansikte och Gavin med mina fötter mot sitt bröst när han biter lätt i stortån och säger med blicken vänd ut i det stora " Tiden kan stå stilla ändå".