I won't blow your high talking about your life and how it is all wrong, just know if you go outside and see the sun rises all the stars are gone.

- Mamma har stickat en kofta åt dig, säger han när jag ställt ner resväskan på hallgolvet. - Eller ja, hon stickade den åt sig själv när hon var i vår ålder och nu är den din. Den ligger uppe i sängen om du vill ha den.   Mitt lägenhetskontrakt gick ut sista juni. På två dagar lyckades jag packa ner tre år av mitt liv, damma av varje bokhylla, dammsuga sängen och vila ögonen över de höga kullarna bakom tegelhusens taktoppar en sista gång innan jag lämnade Morningside för gott. Min chef hade gett mig tre veckors ledighet för att jag skulle kunna åka hem till Göteborg ett litet tag. Med yrkande ögon och knäna mot golvet hade jag bett om lite andrum. "Please, two weeks is never enough"   Jag hade näst intill glömt bort hur man spenderar ledig tid och dagarna hemma började sakta smälta samman till en enda formlös klump. Spenderade all min tid med mina syskon eller vänner. Tidiga morgnar med färjan mot Asperö, kilometerlånga dagar i brännande sol på sommar-varma klippor där havet retsamt spottades på magen när vågorna hämningslöst försökte klättra sig över bergsväggarna. Orust och hundpromenader, hoppa från bryggan och katt tassar över ögonlocken innan man hunnit vakna. Tysta eftermiddagar i farfars ateljé med penna och papper, P2's klassiska timme på nedervåningen och farfars alla tio utnötta konstnärsfingrar runt kinderna. Mina bardoms trakter bjöd på pixliga minnesbilder av hormon fyllda tonårskyssar mot tegelhusväggar, mopedpojkar och hallonsoda drucken med sugrör på dammiga trottoarkanter. Rebelliska framtidsplaner, kompis bråk, mascarafyllda kinder och bränd asfalt från super snabba cykelspår. Pappa kommenterar hur jag har börjat kalla Edinburgh för hemma och förklarar hur hans arbetskamrat, som bodde i Wien i många år, också började kalla Österrike för hemma efter cirka tre år och att det nog är vanligt att man börjar distansera sig från sitt barndomshem vid den tiden. Jag ler, lägger huvudet lite på sned och stryker handen om hans kind. - Det är lugnt pappa, hemma kommer alltid vara hemma.     Någonstans mellan smågator i Majorna och bland skyhöga moln på väg tillbaka till Edinburgh tappar jag bort tiden. Jag hamnar i någon slags mellanlandning där tid och dagar känns irrelevanta, jobbet mindre viktigt och där veckodagarna är tanklöst utspridda. Jag har lyckats återfinna en nykärlek till mig själv igen, där det är jag och mitt välmående som prioriteras och där alla negativa måste och borde och ska har raderats och lämnats kvar i de torra träbjälkarna inne i den gamla lägenheten i Morningside. Jag flyttar temporärt in hos Gavin's föräldrar i Glasgow, tar tåget in till Edinburgh på morgnarna och åker tillbaka samtidigt som kvällsolen lägger ett guld-dammigt ljus över Waverley tågstation. Mitt hem är inte mitt och vetskapen om att allt är till att ändras snart igen är uppfriskande. Känslan av att bli upplyft från envisa gamla rötter och bli ordentligt omskakad för att sedan planteras om är välbehövd och välkommen.   Det är en kors stickad arantröja som går ner hela vägen över rumpan. Jag drar pekfingret längs med törjärmen och ler, kysser Gavin lätt på kinden och frågar vart dom är. - I want to say hello.