Konversationer i en vintagebutik

  Dörren flyger upp och med den smyger en kylig vind in som sliter tag i både takkronor och klänningstyg. En alldeles för kall junivind som lämnar hyn knottrig och obekväm. En äldre dam, våt från det duggande regent kliver in genom den smala dörröppningen. På ryggen är hon packad med diverse läderväskor och plastpåsar, i händerna bär hon tunga papperskassar fyllda med grönsaker och mjölk. Jag skyndar mig fram för att hjälpa och väl inne i butiken släpper hon allt till golvet med ett duns. Hon suckar och små lätta svordomar tar död på tystnaden mellan oss. Hon är välklädd, i plommonröd rock och svarta pumps, grå tunna nylonstrumpor och en silkesscarf med tryckta taxar på. Läpparna är dramatiskt mörka och grå lockar hänger blygsamt fram från den stickade baskern på huvudet. Hon frågar om jag är påväg att stänga och jag skakar på huvudet.   -Inte förrän om en timme, svara jag medan hon fingrar på femtiotals frockar i ljusa färger, kraftiga follar och dess tunga kjolar. - Dessa minns jag, säger hon tyst för sig själv. -Where are you from, dear? säger hon utan att titta på mig. Sweden? hinner hon fråga innan jag svarat. - How did you know? Hon skrattar så det rostar i halsen. - I recognise that accent in a heartbeat.   Hennes skotska är grov. Skrovlig och svår att förstå. Jag måste koncentrera mig för inte tappa bort mig i ord och meningar. Jag frågar om hon varit mycket i Sverige. Nej,nej säger hon samtidigt som hon letar egnom hattlådan på golvet.   - My teenage love was a boy from Sweden. A nice young man. Very eager and bright. Kind heart. He had a terrible stutter when he got nervous, a result of his fathers voilet hands. He didn't speak a word of english and I, well I, of course, did not know any swedish. We had a quiet love. Not alot of words, just silence. You don't always need words to know someone, you know.   Hon ser på mig där jag står bakom kassan och vikar noppriga kashmirtröjor. Jag ler och nickar förstående på huvudet. Hon pratar om honom som om han fortfarande vore nutid trots att hon inte sett honom på över fyrtio år. - He did teach me one sentence, I still know it very well. Hon lyfter de tunga benen bort mot mig, lägger de åldrade händerna över mina tröjor och lutar sig fram över disken. Som att hon ska viska trots att det inte är någon annan här än oss.   - Ta mig nu upp till övervåningen så älskar vi.   Hennes svenska är felfri. Knappt ett spår av av den genomträngande skotskan och de hårda r:en. Alla stavelser och betoningar på rätt plats. Hon skrattar med händerna om kinderna och jag med. -That is all you will ever need, säger hon medan hon packar på sig sina väskor över ryggen och försvinner ut i regent igen. Det enda som finns kvar är ljudet från den klingande dörrbjällran, smattret av regn mot rutan och mina knackande hjärtslag.