"Det började när han bestämde sig för att flytta till Malta"

Fick många frågor om min pappa i inlägget som jag skrev i tidigare så tänkte faktiskt skriva av mig lite om det här idag. Min pappa har varit väldigt frånvarande till en stor del utav mitt och min systers liv. Det började när han bestämde sig för att flytta till Malta. Utan att varken jag eller min syster visste om detta så packade han sina väskor och flyttade. Vi visste inte då hur länge han skulle bli kvar.. och det visste nog inte han heller. Men nu i år, år 2017 så fick vi veta att han äntligen skulle flytta hem, hem till Sverige. Mer om det kommer vi till senare, för ja, historien har faktiskt ett finare slut. Men tänkte först att jag spolar tillbaka tiden till när vi var lite mindre. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var 2 år gammal och från att jag var 2 år gammal till att han bestämde sig för att flytta ifrån Sverige så bodde vi hos honom varannan vecka, jag minns också att dessa veckor blev mindre och i slutet bodde vi nog bara där när han hade tid (typ varannan helg). Jag minns också att jag hittade min dagbok för inte så länge sedan, en dagbok som jag hade när jag var i 7-års åldern och precis lärt mig skriva ordentligt. Minns några sidor väldigt mycket, såhär har jag skrivit "Söndag: Idag kunde jag och Amanda inte åka till pappa för han skulle på möte" och så fortsätter det... Det är lite sorgligt att läsa sånt i efterhand, för en vuxen människa vet att man inte går på möten varje söndag och definitivt inte hela söndagen så man inte har tid att träffa sina barn, men eftersom att jag bara var ett litet barn så accepterade jag dessa bortförklaringar på ett helt annat sätt. Men det var väl så det började alltihop, jag vet inte hur länge han planerade att flytta från Sverige men en dag hade han iallafall gjort det och jag minns den dagen som igår. Jag och min syster skulle hem till pappa men istället hamnade vi hemma hos farmor som två frågetecken, farmor berättade sedan att pappa flyttat utomlands men att han kommer hem snart igen (hon hade väl förmodligen ingen aning om hur länge han skulle stanna) minns också att hon var väldigt arg och besviken på honom.  Kontakten mellan oss och pappa (med oss menar jag mig och min syster) försämrades, han kom aldrig och hälsade på och vi blev aldrig välkomnade dit, dit till hans nya hem. Åren gick, jag började högstadiet, Amanda började lågstadiet och vi började att växa upp. Vi fick något samtal när vi fyllde år och så lite lögner på det t.ex. "Jag ska köpa det. Ni ska få komma hit. Jag ska hälsa på. Ni ska få pengar." Till en början trodde vi på alla dessa lögner men med några års erfarenhet så lärde vi oss att allt bara var skitsnack och en fasad. Tillslut kom det en dag, en dag då jag var tvungen att träffa min pappa. Jag behövde nytt pass! Jag var under 18 år och behövde därför båda mina föräldrars underskrift. Vi hade skickat papper hem till honom i Malta men utan svar. Jag fick hur som helst reda på att han skulle befinna sig i Stockholm vid ett visst datum (han var väldigt svår att få tag på kan jag säga) och vi bestämde träff, tog en lunch i stan, skrev på passpappren och sen var det hejdå. Efter den gången kände jag bara nej, jag vill inte veta av den där människan något mer, jag orkar inte sakna honom för han saknar inte mig, han saknar inte oss. Han visar noll intresse för mig och från och med nu ska jag visa noll intresse för honom. Men sedan 2014 eller 2015 sågs vi igen hemma hos farmor på en julmiddag hon hade styrt upp om jag inte minns fel.  Vi träffades hemma hos farmor, allt var som vanligt förutom att jag inte kände igen mannen som satt vid matbordet, han såg ut som en pappa jag hade för längesedan men jag visste ingenting om honom och han visste ingenting om mig. Middagen var väldigt stel och jag ville inget annat än hem, hem till mamma.  Jag skrev ett inlägg på min förra blogg om den här middagen och det var väl kanske då han insåg vad han håller på att gå miste om, och vad vi känner om hela situationen. Så efter den här middagen och efter mitt blogginlägg kände vi båda att han började skärpa sig, vi började få julklappar och fina presenter, han hälsade på ofta i Sverige och visat intresse för att träffa oss. Sen blev det 2016 och då föddes Leonel, och pappa blev mer intresserad av en kontakt med oss (och det kan man ju förstå) Så vi började att prata mer, ses mer och han visade ett större intresse att träffa oss! Det finns egentligen mer att berätta men jag vill inte vika ut min pappa mer än vad jag gjort, det jag kan säga är att allt är ett förflutet nu och pappa har bett om ursäkt tusen gånger för allt som hänt! Jag är vuxen nog att bestämma om jag vill ha kontakt med honom eller inte och jag har valt att jag vill ha det, han har visat sitt rätta jag under det senaste året och det är jag och min syster väldigt glada för. Han har nyligen flyttat ner till Göteborg och det är ju till en stor fördel för vår relation, nu kan vi äntligen åka och hälsa på och vara lite som en familj igen. Vi har nu ett bra relation, pratar med varandra nästan varje dag och man får inse att alla människor kan göra fel val i livet, det är bara något vi får acceptera, förlåta och lära oss utav. Jag vill också lägga till att han självklart gjort bra saker för mig och min syster när vi var små! Så att ni inte tror att han var elak på något sätt. Som sagt, allt handlar om val i livet och han har kanske inte gjort dem bästa valen tidigare...Men nu de senaste åren har han gjort väldigt bra val som har påverkat mig och min syster positivt <3