Jag vet inte hur man gör, när man älskar

Jag har aldrig firat alla hjärtans dag.Jag är 22 år, jag har aldrig varit kär och jag har aldrig varit i ett förhållande. Alla hjärtans dag känns som en dag för alla andra nu. Den är inte min. Den har aldrig varit speciell för mig och aldrig betytt något för mig. Det känns som en helt vanlig onsdag. Men det är det inte. På Instagram varje år scrollar jag ner genom allas bilder. Ser hur par älskar varandra, ser att några åkte iväg på en lyxig spadag medan andra bara var så lyckliga och tacksamma över att ha varandra. Den ene fick rosor, den andre fick choklad och den tredje fick en förlovningsring. Jag blir förundrad. För jag känner inte till det där, jag vet inte hur man gör när man älskar. Å för mig blir det bara en påminnelse om min ensamhet och vilka utmaningar jag står inför när det kommer till kärlek.  Jag får höra att jag har för höga krav. Att jag "leker svår", är tråkig eller från vissa; "någon gång händer det, när du minst anar det". Men jag har insett att det inte är så bara längre, inte ens att våga tro på slumpen. Kärlek påminner mig om hur djupt jag grävt min egen grop och hur höga jag lyckats göra mina murar. När det börjar göra ont att se romantiska filmer och prata om relationer. När tanken på att träffa någon väcker en sådan rädsla inom mig att jag hellre är ensam resten av livet, än att våga lita på den som försöker komma mig nära. Så pass att jag till och med ibland tror att jag inte tillåter mig att bli kär eller få känslor. För jag har inte tid att bli sårad. Jag har inte tid att gå sönder igen, jag vet inte hur många gånger till jag kan gå sönder innan jag är totalt krossad. Jag är bara så jävla trött på att bli sviken.  Detta är något som jag jobbar med, å det är med hjälp. Att utmana den här rädslan för nära relationer. Jag ville bara säga det, eftersom det här är jag. Mitt operfekta, men sanna jag. Som jag sällan skriver om och som lever med den här rädslan, den här ångesten och som har en väldigt svår och lång uppförsbacke. Jag brukar ofta tänka hur enkelt det hade varit att jobba med en fobi för ett ting och inte samspelet med en annan människa. Som kanske borde få veta hur sjukt komplicerat det är att bara få ta en fika med mig, men det säger jag så klart inte. För jag litar inte på den personen heller.