Sånt som är vackert som har skrivits

Jag kämpar på med min text. Eller mina texter, de har blivit två. Vi hade en uppgift på skrivkursen som inspirerade mig till att skriva mer på det temat. Återkommer till det en annan gång.Eftersom jag nu 1. har intresse av att skriva vidare och 2. försöker ta seriöst på punkt nummer 1, så spenderar jag en del tid med att få fram text. Det är verkligen inte alltid lätt? Jag har liksom mycket av det viktiga som jag vill säga men jag har svårt att hitta passagerna däremellan... De känns lätt platta och meningslösa, jag ser inte hur de ska kunna föra handlingen framåt. Har i alla fall funderat på vad för typer av texter, skrivstilar eller ämnen som inspirerar mig. Tänkte skriva lite om det här. (Först måste jag göra en observation. Jag vet såklart inte hur det jag skriver här på bloggen tolkas, men jag skriver med en munter ton i huvudet för det mesta, min upplevelse är att mina texter här är ganska humoristiska. Desamma kan inte sägas om texter jag skriver utanför bloggen. De har en tendens att alltid bli väldigt allvarliga? Nu är det ju förvisso det jag blir men det är bara intressant att det automatiskt blir att jag skriver med humor här?)Nåväl, det var det sidospåret. Låt oss kika på Böckernas bok i mitt liv. Eller i alla fall en väldigt, väldigt viktig bok och den som definitivt påverkat mitt eget sätt att skriva allra mest: Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström (och resten av serien som följer). Jag lyssnade första gången på Stadserien när jag gick i femman. Det var verkligen märkligt egentligen och jag vet inte vad som fick mig att plocka med just den CD-lådan från biblioteket, men något fångade mig. Jag vet att jag innan lyssnat på en berättelse om bland annat trälar och fattigt folk i olika tidsepoker i Sverige, och jag tyckte att det var spännande. Kanske var det därför? Jag plockade i alla fall med mig Mina drömmars stad. Jag tror inte Per Anders hade en 11/12-åring i åtanke när han skrev serien, men mig prickade han rakt i hjärtat. Hans böcker blev blod som flög i mina vener, blev takten mitt hjärta slog. Fastän jag faktiskt fortfarande aldrig läst böckerna, bara delar, utan lyssnat på dem, så fångade jag upp hur han sätter punkter efter korta stycken. Låter enskilda ord stå för sig själv. Så sällsamt, vaggande. Bara att han avslutar stycket ovan med "Då steg han upp". Låter det stå för sig själv innan han tar ett nytt andetag. Åh. Jag älskar hur han distanserar sig till handlingen genom en sorts allvetande röst. Han tar bort namnen och nämner personerna endast som "pojken, flickan, mannen, gumman, kvinnan, modern". Du kan placera vem som helst i den där pojken. Och vilken stad som helst.Förövrigt var jag så inspirerad av Stadserien när jag lyssnat klart på den, då i femman, att jag lånade Utvandrarna på CD också. Den gav INTE samma känsla. Jisses. Stadserien är liksom inte tung även fast det finns tunga delar. Mest är den full av hopp. Utvandrarna var däremot alldeles för svårsmält för lilla jag. Den fick vänta några år. Men sen älskade jag den, när jag var mogen. Ovan är ett stycke från en bok som betytt mycket för mig det senaste 1,5 åren, då jag läste den hehe. Det är Arv och Miljö av Vigdis Hjorth. Jag är knappast ensam av att ha den som en nutida, betydelsefull bok. Jag älskar många delar av hur hon skriver men just nu vill jag lyfta fram pauserna mellan berättelsen. När hon vänder sig inåt mitt i en lågt glödande historia. Meningen på sista raden tycker jag extra mycket om. En kittlande tanke, att ens ärr är något man har svårt att släppa tag om. De blir nästan snuttefiltar. Ett försvarstal till livet.  På tal om försvarstal. Här kommer ett. Eller är det ett brev av anklagan? Det är i alla fall Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig. Om förhållandet med Horace Engdahl. Om rollerna som spelas i ett äktenskap. För mig kanske en text om stelnade roller i stelnade ideal. Jag känner inte igen mig i hennes beskrivningar kring relationen, men jag känner som tusen kvinnors brinnande kamp. Jag känner igen mig i att anklaga, och samtidigt anklaga sig själv, och försvara sig själv från sin egen anklagan.  Hennes text intresserar och fångar mig dessutom stark genom takten. Hur hon då och då bryter in och låter levande och döda berätta om allas vår gemensamma kamp. Fint! Gillar! Försöker ta med mig inspirationen in i mina egna texter, när jag suckar och stönar över att det inte finns några mellanrum. Hade varit bättre om jag skrev i Twitter-format...