Flashback

De mesta rullar på som vanligt, onsdagen känns som en torsdag och när dagen äntligen är slut och jag är halvvägs hemma på cyklen när Jay Smiths cover på Madonnas Like a prayer börjar spelas i lurarna få jag sån extrem flashback. De var för fem år sedan när jag var sånt fan av Jay Smith vilket jag förvisso fortfarande är men slutat lyssna eftersom han knappt släpper nya låtar. De va nog förvisso också sista fysiska skivan jag köpte som kom att bli Jay Smiths.     Jag hör knappt vad han egentligen sjunger. Jag överröstas av ett hemskt bankande ljud som låter som en slagborr, en såg eller någon som river ett hus. När de kommer till refrängen kan jag höra en gnutta av hans röst precis som maskinen i perioder bytar bankande ljud. Jag kan hela skivan, varenda låt. De spelar nästan igen roll att jag inte hör vad han sjunger, jag hör ändå vad han sjunger i mitt huvud. Det är inte någon slagborr eller någon som river ett hus, bullret är så mycket mer än så. De kommer från magnetröntgen och när jag hör den låten ryser jag hur jag omedvetet hör de ljuden på precis samma ställe som de skedde, precis samma buller. Inte bara oväsen utan också vilket typ av oväxsen till varje del av låten. En enda låt men så många minnen.      De skrämmer mig inte, jag blir varken glad eller ledsen. Jag tas helt enkelt tillbaka till platsen och det är helt galet hur minnet funkar. Hur kommer de sig att jag alltid upplever så mycket mer flashbacks omedvetet under denna tiden på året.