Resa med skolios Del: 1

Ibland glömmer jag bort hur den fruktansvärda smärtan känns. Jag glömmer och jag förtränger. Inte för att de kanske var så länge sedan men för att jag inbillar mig att jag inte har värk när jag är lycklig på något vis. De är som att allt de negativa bara silas mellan fingrarna när man är lycklig.   Jag har haft sådan hemsk värk för att vara ärlig. Men jag glömmer den, jag tänker aldrig på den smärtan när jag tänker tillbaka på resandet. Allting har varit så mycket lindrigare när solen smeker huden, när vyerna tar andan från en och så plötsligt blir man sådär grisigt irriterad för att de ska vara så svårt att gå på en hike.   Låt mig förklara. Den största räddningen är lycka, med lycka klarar man allt. Min andra räddning var att köpa birgenstock som har suverän hålfotsinlägg som är a och o. Utan hålfotsinlägg kan jag inte gå mycket kan jag säga. Den tredje saken som är mitt livs guld är den där uppblåsbara kudden jag förklarat om tidigare. Jag använder den till ALLT. Standarden är bakom ryggen eftersom jag har svårt att sitta i en stol av något slag utan att få värk eller nackbessvär sen har den använts nästan jämt under ryggen när jag sover pga stenhårda hostelsängar eller som i vårt fall sova i bilen. Tre saker som jag inte kunnat resa utan som jag också rekomenderar alla med ryggproblem.     Sen är de här med resväska. Säkert 8 av 10 backpackers använder sig av en stor ryggsäck. Helt ärligt finns de ingen poäng med de om du inte ska på en hike i flera dagar vilket majoriteten inte gör. Tillbaka till poängen, en bra resväska som har fyra hjul så jag bara behöver putta är ett måste. Jag hade inte kunnat resa över huvudtaget om jag var tvungen att ha en backpackingryggsäck. De är alldeles för tungt och smärtan skulle död mig efter bara någon sekund BOKSTAVLIGEN.     Ni har inte en aning om hur otaligt många gånger jag blivit ett litet skämt för att jag har en resväska och inte en ryggsäck, för att jag är för lat, för att jag har för mycket saker, för alla dessa olika anlendigar folk hittar på. Jag hade helt enkelt inget val om jag ville resa med resväska eller ej. Jag är glad för att de inte bekommer mig, för att jag själv kan skämta om min egen situation men folk har inte en aning när dem drar dem där fräcka skämten. Folk skulle inte våga säga något om dem visste. Hur många gånger jag än förklarar tycks de inte gå in att jag har skrot i kroppen, fast minst lika många gånger får jag också en komplimang för min hållning.