2015-12-10
Elden är hypnotisk. Jag lägger på mer ved. Inser att elden i den vita vedspisen inte under några omständigheter får dö ut. För den har mig i sitt grepp. Även fast den äter mitt syre. Lågorna slickar vedspisens svarta insida, kramar om vedträna som ligger lutade mot väggen. Knastrar, sprakar. Och jag undrar varför det inte finns vedspisar i vart och vartannat hus nu för tiden. Detta livsnödvändiga ting. Jag är 20 år nu. Inte alls särskilt gammal enligt många. Länge har jag varit Jonna, 20 år, med drömmar och visioner. Med kraft att kunna ta sig dit hon vill. Jonna är begåvad, driven. Jonna är det många inte är. Jag är 20 år och utbränd. Som en förkolnad tändsticka. Allt som finns kvar är en människa med likblek hy, svarta ringar under ögonen och ett totalt tomrum i sin bröstkorg. Jag frågar mig själv; hur, Jonna Fyhr? Hur kunde du låta det gå så här? Du som sett det svarta förut, hur kunde du inte förutspå? Det är när jag sitter i en soffa i en stuga, framför en öppen eld, när himlen är mörk utanför, som allting landar. Nej, man kan inte ha fyra småjobb och tro att det går ihop. Nej, man kan inte skriva på tre böcker samtidigt. Nej, man kan inte leva med ängslighet, stress och oro dygnet runt. Det är omöjligt. Känslolivet trasas sönder, stressen äter upp en. Att det har gått så långt att jag inte längre kan sova om nätterna, glömmer saker som just har sagts, hör ett ständigt sus i mina öron och känner samma likgiltighet inför exakt allt, så som jag gjorde när läkaren sa att jag behövde äta antidepressiva. Jag tänker, hur är människan funtad? Är det meningen att vi ska arbeta så hårt att vi inte längre orkar finnas till? Är det priset vi måste betala för att klara av att hålla oss flytande i samhället? Pengar, pengar, pengar. Jag är 20 år och behöver pengar. Ta allt du får, sägs det. Man vet aldrig när det kommer att försvinna. Samtidigt försöker en att starta upp något annat. En dröm som ska bli förverkligad. Något som tar tid men som inte ger pengar just nu. Att vara konstnärssjäl och känna djup passion inför en konstform är något alldeles speciellt har jag förstått. Det är inte alla som har det. Men jag har det. Och jag kommer tamejfan att ge allt jag har tills jag kan leva på att skriva små historier som stannar i människors hjärtan länge, länge. Jag kommer inte att ge mig. Även fast det här samhället inte är byggt för sådana som jag. En konstnär behöver tid, lugn, ensamhet. Allt sådant som är en bristvara i dagens samhälle. Och även, så som det ser ut nu; massor av pengar. För är det egentligen inte det vi mår bra av? Det kreativa. Se något bli till tack vare vår förmåga att skapa det. Jag säger som Ernst Wigforsa sa, socialdemokratisk finansminister (1925-1949); ”Om målet med samhällsutvecklingen var att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Laga mat. Ja, vad ni vill. Frihet.” Och allt detta är man för upptagen för att inse när man lever sitt vardagliga liv inne i stan. Det är i en stuga, framför en öppen vedspis, som insikterna trillar in en efter en. Naturen är god. Nära naturen vill jag leva. Med öppna eldar, knarrande trägolv, raggsockor på fötterna. Jag vill kunna öppna ett fönster och se ut över en åker där två rådjur står och betar. Jag vill kunna stå ute i en trädgård och höra precis ingenting. Jag vill kunna sova om nätterna, hela nätterna, utan mardrömmar och ryggont när jag vaknar. Jag vill kunna leva ett liv utan stress. Utan tryck över bröstet och sus i öronen. Ett liv där jag får skapa, och då kunna skapa, utan att känna av några krav. Och någon dag ska det bli just så. Men inte nu. Just nu ska jag bara lära mig att andas igen. Detta grundläggande som jag har glömt bort. Tappat bort. Sedan leva andetag för andetag. Ögonblick för ögonblick.