2016-10-27

Nu ska jag skriva om kärlek    Det har jag aldrig gjort förut. Jag har ansett att ämnet redan diskuterats tillräckligt. Men nu har jag en fundering över detta lilla ting, detta lilla vi kallar kärlek.   Detta genuina. Detta rena och underbara.   Jag vill i mitt liv få uppleva följande scenarion:Det är kväll. Jag lagar mat samtidigt som jag lyssnar på musik jag tycker om. Trött och stel efter en lång arbetsdag. Och plötsligt känner jag denne någons armar omfamna mig bakifrån. Denne någon som jag är kär i.   Det är fredagskväll. Vinflaskan är öppnad, maten uppäten. Kvar ligger vi i soffan framför en film som går på TV4. Han med armen om mig. Filten över våra ben. Jag vänder mig om och lägger min panna mot hans bröstkorg. Somnar efter ett tag.   Jag har blivit mamma och han har blivit pappa. Vi kan ligga i timmar och titta på det lilla miraklet som jollrar runt på fårskinnet. Sättet han tittar på vårt barn gör mig knäsvag. Att jag inte är det viktigaste i hans liv längre gör mig ingenting.   Men så tänker jag att lycka bara varar i små korta stunder. Små korta stunder som ovan. Sedan fortsätter livet med sina toppar och dalar. Med bråk och med svek och med missförstånd. Kanske är det då smartare, eller jag ska säga ’en försiktighetsåtgärd’, att välja någon som inte betyder så mycket. Den människa som man slutligen ska komma att välja, måste man verkligen älska den människan så jävla mycket? Är det inte bättre att välja någon som man bara står ut med. Som man tycker är okej. Som man kan bygga en funktionell vardag med.   För att jämna ut topparna och dalarna. För ju högre topparna är, desto djupare blir dalarna.   Det kommer komma en dag då denne någon som jag är kär i inte längre vill omfamna mig bakifrån. För med åren så har denne någon slutat bry sig.   Det kommer komma en dag då jag och han bråkar så pass mycket att det som ligger och trycker under ytan kommer ut. Och han som jag litar på mest i hela världen skär plötsligt stora sår med sina ord i min kropp.   Det kommer komma en dag då barnet vuxit upp och under tiden har han och jag tappat bort varandra mellan fotbollsträningar och ridlektioner och sena kvällar på kontoret och konferensresor till Tallinn. Sedan ska det uppdagas att han har hittat någon annan, men inte vetat hur han ska berätta det.   Jag räckte inte till.   Och så blir jag lämnad. Känner hur toppens bergiga vägg river upp min rygg medan jag ramlar ner i dalen. Den mörka, mörka dalen.   Då är det väl ändå smartare att välja någon som inte betyder sådär fruktansvärt mycket. För om denne lämnar så skulle man överleva.   Istället för att släppa in någon, luta sig mot någon, som sedan försvinner, tömmer hjärtat mitt på blod, är det då inte bättre att leva nöjd än lycklig, om det innebär att slippa bli förstörd?