1 ÅR SEN DET OFATTBARA HÄNDE!

Idag är det 1 år sen det vi aldrig trodde skulle hända här i Sverige hände. Det ofattbara, det läskiga, det onda kom så nära oss. Jag kommer ihåg den här dagen så sjukt starkt och kommer nog aldrig glömma den. Jag stod på gården på jobbet med alla barn och Natta går förbi gården och berättar att något har hänt på drottninggatan. Att Jasmine var där och hade sagt att glas hade krossats in i Åhlens. Jag fattade verkligen ingenting och tänkte absolut inte på terror. Sen började jag höra från mina kollegor att det hade vart ett terrordåd på drottninggatan och våran chef kom och sa samma information så då slog det mig. Jag blev stel som en pinne och ögonen började tåras. Har det verkligen hänt i vårat trygga land??! Det första jag gjorde var att ringa mina föräldrar och kolla vart dom var. Pappa hade precis kommit hem och mamma satt hos frisören. Jag bara grät. Min syster var i säkerhet i England, min bror ringde mig i panik från Skåne. Min pappa är lastbilschaufför och bara cirka en timma innan det hände så hade han korsat just drottninggatan där det hände. Tankarna kom efter att tänk om pappa hade åkt förbi där när den där idioten åkte i full fart, vad hade hänt med pappa då? Jag stängde den fredagen på jobbet och fick information av min chef att det kunde bli så att jag och en kollega till skulle vara tvungen att stanna kvar under kvällen med barnen med tanke på att föräldrar inte kunde ta sig till förskolan och hämta barnen. Så vi började göra iordning sovplatser och kolla vad vi hade för mat i kylarna och frysarna. Jag kommer ihåg hur jag satt och kollade på barnen där dom satt och lekte och hade ingen aning om vilka ondska som hade drabbat oss och vad som pågick en timme från oss, jag satt och kramade om vissa barn och pussade på dom för att ge dom massa kärlek. I vissa stunder klarade jag inte av att vara inne med barnen så jag gick in till kontoret och in till min administrativa chef och bara grät, jag var helt förstörd och helt ärligt, så rädd!Alla föräldrar till barnen som var kvar satt fast antingen i tunnelbanorna, i trafiken och några kom inte någonstans, varken med buss eller tunnelbana. Dom hade dock fixat så släkt och vänner som var i närheten kunde hämta deras barn. Två föräldrar kom fram till förskolan efter timmar i kö och att se deras lycka när dom kramade om deras dotter gjorde så ont i hjärtat, mamman var tårögd och sa tack gud att hon är säker. Förstå vilken rädsla det här sätter i oss, så otroligt hemskt. Mina föräldrar hämtade mig för jag vågade inte röra mig någonstans med tanke på att det gick rykten om skottlossning överallt, jag kom hem, satte mig i soffan, tårögd och lyssnade på nyheterna. "Gärningsmannen är tagen!" Då kunde man andas ut, för stunden iaf. Idag går alla mina tankar till alla drabbade, anhöriga, räddningspersonal som riskerade sina liv den dagen för att rädda samhället och till mitt kära kära Stockholm! <3