ATT TVINGAS TA TILL PENNAN

Jag pratade med min samtalskontakt idag. Du borde skriva, sade hon och hon har rätt. Ändå har jag så svårt att finna den ro och de ord som behövs för att skriva; för att bygga meningar som fångar det jag känner. När jag var yngre hade jag mycket ångest. En sådan där ångest som leder till panik och total tankeförlamning. Terapi, tid och tragglande gav resultat och många år har jag varit helt fri. Tills nu. Nu är den där igen, river likt en björn i bröstet. Det är inte samma sorts ångest som då, ingen eld som slukar en hel stad. Den här ångesten pyr inombords och får mig att tappa fokus. Jag känner hur jag sträcker ut handen och hur huden bränner då handen inte tas emot. Jag har vant mig vid att inte be om hjälp. Alla gånger jag gjort det har jag blivit vänd ryggen, jag fyller enbart min funktion då jag är stark, det är så det har varit - och fortfarande är. Jag är så långt ifrån perfekt som någon kan vara och då det gäller andra är jag förlåtande. Då det gäller mig själv existerar inget överseende, ingen tolerans alls. Vissa strider ebbar aldrig ut och somliga själar kommer för alltid att vara ensamma, oavsett om de omges av andra eller ej.