MED SVINDEL PÅ BERGSTOPPEN ÄR DET SVÅRT ATT BEUNDRA UTSIKTEN

Ju mer allt snurrar, desto mer naturligt blir det för mig att isolera mig i min lägenhet och baka bröd och tända ljus. Jag drar mig undan, behöver luft. Det är många beslut som ska fattas; vart jag vill jobba, vart jag ska bo när hösten är här. Vissa personer fattas mig. Andra har nyss klivit in i min livsbubbla och tar redan mycket plats. Livet. I lördags drack jag en IPA. Du var med - i tanken. För visst förknippar jag öl med Möllan fortfarande; med sena nätter på vingliga ben. I söndags lyssnade jag på Thåström. Det var ett måste. I måndags likaså. Två dagar tog det för saknaden att lägga sig. Samtidigt. Jag påminner mig om att det inte finns något kvar. Vi har båda gått vidare, bara det att fragment av dig dröjer sig lite grann i ett töcken av nostalgi. Tror jag. Hoppas jag. Och jag kan inte låta bli att undra om smulor av mig fastnat på din krage eller om allt blåst bort.Jag var i Thailand. Och en del av mig blev kvar där. En skärva av hjärtat finns där på en ö utanför Bangkok. Långt från stadens lukt och larm. Är det där jag vill bo? Jag vet inte. Ingen dörr är stängd, men valet måste ändå vara mitt eget i slutänden. Jag gör min sista termin nu. Snart är jag klar. Sjuksköterska med vit uniform och en hög av ansvar. Det känns nu, att säcken snart knutits ihop. Alla lösa trådar flätas samman och detaljer slipas till. Jag har blivit erbjuden jobb. Fyra stycken till och med och att välja är inte lätt. Alla arbetsplatser har sin fördel - och nackdel. Ska man välja taktiskt eller med hjärtat - det är frågan. För att välja utifrån både hjärta och hjärna känns omöjligt.