VID VÄGS ÄNDE

Jag vet vad jag står inför. Innan jag plussade med Alvina visste jag också. Sedan kom de där små strecken och skakade om min värld. Jag är så tacksam för att jag fått chansen att bli mamma igen - det är den finaste gåvan jag någonsin fått. Just nu känns hela tillvaron mest som förrädisk gungfly. Det är som tjära i lungorna och jag får knappt luft. Jag försöker att gå fort förbi allt och alla och hoppas på att ingen ska hinna fråga mig hur jag mår, sådär på riktigt. Det är så mycket jag bär inombords som jag borde delat med mig av för långe sedan. Nu känns det försent. Försent för väldigt mycket. Samtidigt har jag så himla svårt för det definitiva. Kramphåller trots att det är jag som sett till att bollen hamnat i rullning. Förnuftet vet att det någon gång kommer att bli bra igen, på något vis. Hjärtat och själen viskar att allt är över och att min chans till lycka är förbi.