Augusti i ultrarapid

Long Time - no see. Bloggandet har av någon anledning blivit lagt på is under årstidsövergången. Jag skyller på bergodalbanelika dagar och intensiv skola. Egentligen handlar det om att jag råkade lägga upp ett inlägg i fel blogg och misstaget tömde mig så på energi att jag sket i allt. Men nu är jag tillbaka, lagom till nalkande tenta och med långa uppdateringar.  Den utlovade familjebilden med respektive och hundar.  Augusti är långdragen. Dagarna blir lätt såsiga och inaktiva, så vi gör vad vi kan för att fylla dem med färg, utflykter och hundmys.  Jag tar upp mitt brevskrivande igen, planterar sticklingar och äter läskande melon. Ett av många utflyktsmål. Minns det som en blåsig dag. Hundarna älskade det. En av de större händelserna under augusti är min födelsedag. Just i år fyllde jag 22 och börjar tidigt att oroa mig över den stundande födelsedagen. Jag känner i hela kroppen att även detta är någon sorts övergångssituation. Klamrar mig desperat vid barndomens tillställningar och pressar stackars Per för att få en sista barndomens födelsedag.  När dagen väl kommer är jag mer avslappnad och konstaterar att det inte hade kunnat bli mycket bättre än så här. Jag får frukost på sängen och vi gör sådant jag tycker om, rör oss i skogen med hundarna, ser till att bli ordentligt inrökta, lunchar bland tallbarr. På kvällen går vi ut för att äta, jag beställer kött och fördrink, båda emblem för den lyx man unnar sig. Hemma har Per ordnat med paketberg och minitårta. Jag är sällsamt tillfreds med dagen och under natten bestämmer jag mig för att skriva ut bok två ur min trilogi, en själslig treat.  Det skrivna blir genast viktigare för mig, och jag bestämmer mig för att påbörja det redigeringsarbete som krävs innan den första boken ur trilogin kan ses som klar. Mycket för att det faktiskt är dags för Per att åka söderut. Orden krävs för att hålla mig sällskap. Det kramas och sägs hejdå. Och plötsligt är vi ensamma.  Den där första skakiga tiden efter påbörjat distansförhållande dedikerar jag i princip all min tid till hundarna. Något som ska visa sig vara krävande, då oskyldiga Haddock kliver in i en spökålder där han testar gränser, bits, rivs och bråkar med allt och alla.  Jag försöker göra sådant som jag vet gör mig glad. Spenderar tid i köket och lagar storkok, blir besatt av den fitbit jag fick i födelsedagspresent. Simmar mer eller mindre varje dag. Någonstans lyckas jag få in plugg inför den omtenta som hålls bara dagar innan skolan drar igång igen.  När skolan väl kommer igång är jag lättad över rutinerna, trots att de två första veckorna är maxade och megaintensiva med hunger game eliminering i slutet av 14dagarsperioden. Vi testas och förhörs för att bli utvalda till den slutgiltiga utmaningen - att få patient. Det hela orsakar tyvärr en hel del stress.  Givetvis är det inte så farligt som det låter, jag och majoriteten av gruppen tar sig vidare. Vi får nu officiellt utsätta människor för små mängder strålning.