2016-07-02

Det var ett tag sen sist! Många dagar och nätter har passerat och kommit att bli till minnen istället för nutid. Jag befinner mig längst ner i kaninhålet och försöker klättra upp till toppen igen och jag talar inte om någon Alice i Underlandet saga utan min verklighet, min vardag. Inledningsvis vill jag tala om för er hur jag egentligen mår, men mitt mående är svårt att beskriva med ord, det är nämligen som en berg och dalbana. Att leva med en fysisk smärta påverkar inte bara kroppen och min rörlighet utan drabbar även mig psykiskt, jag blir en bitter person med föga framtidstro. Tur att jag fortfarande känner mig själv och gått igenom liknande scenarior tidigare, jag vet att jag alltid klarar mig. Det må vara jobbigt längst vägen men i slutändan vänder det alltid till något bättre, därför klamrar jag mig fast vid hoppet. Det må vara svårt att tala om för dom som frågar hur jag egentligen mår för det är jobbigt att framstå som den bittra individ jag känner mig som. Jag vill ändå förtydliga att jag brukar vara en glad och lycklig person. Den svårighet som jag står inför idag som jag inte behövt möta innan är att jag står handfallen med ytterligare en diagnos man inte kan fastställa ännu. Det är inte längre endast mina leder som värker utan även mina muskelfästen. I nuläget kan inget göras förutom att sätta in starkare värktabletter. Vill ändå intyga att jag hoppas på läkarkonsten och tror att jag inom kort kommer att bli bättre. Det är bara svårt att alltid bita ihop under tiden. Som plåster på såren ska jag ta hand om mig själv mer än tidigare och bli ordentligt ompysslad. Jag befinner mig sen en månad nära familj och vänner i min och Elias nya lägenhet, nära trygghet och kärlek i min hemstad. Det är tur att jag har så många fantastiska människor i min närhet som är förstående och stöttar. Utan dem hade jag nog blivit kvar i hålet.