Brev till min morfar

Hej morfar! Nu har det gått mer än 9 år sen du lämnade oss. Din bortgång har varit det tuffaste jag varit med om. Jag minns att jag grät och grät och efter du tog ditt sista andetag så försökte jag hålla mig stark framför alla. Jag skulle inte bryta ihop riktigt än. I gråten sa jag till mamma att jag behövde vara ensam… jag behövde få gråta ut själv. Hon ville först inte att jag skulle vara ensam men jag propsade på att det var precis det jag behövde då. Jag lånade mammas cykel och kände att tårarna rann längs kinderna. När jag kom fram gick jag upp på ovanvåningen och skulle duscha, jag tänkte att det skulle vara nån slags ”renande” känsla. Precis innan jag skulle gå in i duschen tittade jag på mig själv. Jag såg en trasig tjej som var svart under ögonen av smink. Jag minns att jag tittade på mig själv och tänkte ”är det såhär sorg känns?” Jag gick närmre spegeln och såg hur röda mina ögon var av all gråt. Är det verkligen sant att du inte lever på denna jord längre? Vi möttes upp allihopa sen och pratade goda minnen om dig. Det var en härlig stämning men även lite konstig. Vi pratade om dig precis som att du inte fanns. Det var overkligt. Åren har gått nu och jag tänker på dig lite då och då. Idag var en sån dag. Jag tänker på dig när jag och Niklas pratar om barn (oroa er inte… vi ska inte ha barn än!!) och jag minns att jag sa till dig att ”jag ska döpa mina barn efter dig”. Jag tänker ofta på att jag sa det till dig. Och får jag & Niklas en pojke i framtiden kommer han att heta Nils. Det är jag stensäker på. Tyvärr morfar... Sture är faktiskt inte ett namn som passar nutiden så det fick bli ditt andranamn istället. Det är mycket jag önskar att vi pratade om innan du lämnade oss. Men den tiden fanns inte då. Jag är en vuxen (äntligen) förlovad kvinna som lever ihop med min själsfrände. Jag önskar att du hade fått se det. Du frågade mig alltid om jag inte hade en fästeman och när du frågade det kändes det som att det var så låååångt fram i framtiden. Men framtiden är nu. Jag har träffat min fästeman morfar. Han är den finaste människan jag träffat. Jag tror han hade haft svårt att förstå vad du hade sagt för du pratade väldigt bred skånska. Niklas är inte så duktig på den där breda skånskan (än!!). Jag undrar vad ni skulle ha pratat om. Det är en stor sorg i mig att du inte får träffa den här vuxna sidan av mig. Jag tar snart sjuksköterskeexamen och jag hoppas att du ser mig då. Tänk att den lilla tjejen som du kallade för nyckelpigan kommer ha en högskoleutbildning. Jag saknar dig men framförallt så saknar mormor dig. Ni var varandras och hon kommer aldrig komma över att inte leva med dig. Jag förstår henne. Min största rädsla är att Niklas ska försvinna från mitt liv. Mormor är så duktig som klarar sig ändå för jag vet inte om jag hade gjort det om jag förlorat min andra hälft. Nu ska jag ta och ringa mormor. Man får ta vara på tiden man har ihop. Saknar dig.