Ingen dröm är för liten

Är det någon mer än jag som tänker extremt mycket? Ibland undrar jag om det är möjligt att tänka så mycket som min hjärna gör. Det är nästan så att jag ibland önskade att det fanns en stänga av knapp, lite lugn och ro. För det är ständigt något. Och oftast handlar det som saker som jag vill göra, oftast drömtänkade på saker som är alldeles för dyra, eller saker som jag inte tror är möjliga att göra.  Jag vill inte känna så, att inget är möjligt. För det är det verkligen inte. Allt handlar om driv, ett jävlaranamma, mål och en hel del tro på sig själv. För varje månad som går, för varje månad som jag ser pengarna på lägenhetskontot växa, så blir jag bara stoltare och stoltare. Det är jobbigt att dagdrömma, att kika in på hemnet varannan dag, att fantisera hur man vill ha köket. Men fattar ni känslan när vi når vårt mål, om jag redan nu är stolt över hur långt vi har kommit. Hur stolt kommer jag inte vara då?Jag läste ett inlägg idag om hur en tjej känner att hon hittat sin frihet med livet, allt eftersom dom val hon gjort, att hon gått på magkänslan, vågat tacka ja och nej till saker i livet och att hon såklart har jobbat hårt. Och jag blev så sjukt inspirerad. Jag om någon borde bara se möjligheter utifrån mina senaste år. Vill man något enda in i benmärgen och verkligen kämpar, ja då är det en stor chans att man lyckas. Vårt största mål nu är lägenheten och vissa kanske har större mål, eller mindre. Men ingen dröm är för liten. Det är så viktigt att aldrig förminska någon annans dröm. Jag förminskar ofta mig själv och tycker jag är skittöntig som drömmer om detta när jag ser människor köpa bostadsrätter till höger och vänster. Och det är så fel, jag ska få drömma och dessutom få vara hur stolt som helst över mig själv.Som sagt, vi är nu inne på månad tre och detta är bara början på en lååång resa. Jag är så glad att vi tog detta beslut. Jag har ingen aning om hur länge vi kommer spara, om det blir i ett år, två eller tre? Det kanske låter länge men vet ni vad.. i december har jag bott i Borås i TVÅ år. Japp, så fort har tiden gått. Och förhoppningsvis går det lika fort att komma hem igen.