to be continued

Detta är min dagbok, jag delar med mig av mina tankar, både ljusa och mörka, drömmar och mål. Vilket gör att fallen blir högre när jag väl faller. Jag är väldig snabb, och har alltid varit på att berätta mina tankar och idéer vilket leder till en extremt hög prestationsångest. Och detta är något jag måste arbeta med, jag vill så gärna dela med mig, av allt. Men har verkligen på senare år blivit så rädd för vad folk ska tycka och tänka. Jag fattar inte vad all denna osäkerhet kommer ifrån. Jag har alltid varit säker i mig själv. Kanske är det för att många i ens omgivning har hittat sin grej, medans jag famlar runt i mörkret. Så förvirrad över livet som jag är idag har jag aldrig varit. När man va ung, i tonåren pratades det mycket om osäkerhet och att hitta sig själv. I varje tidning som man läste ville unga killar och tjejer ha hjälp, antingen hade dom det svårt i skolan, var missnöjda med sin kropp eller kände sig utanför etc.  Jag undrar varför ingen pratade om vuxenlivet, förberedde en på vad man ska göra när man inte har någon jävla aning om vad man vill göra. För det är inte en självklarhet för alla att plugga till socionom, förskolelärare eller polis. Det är inte en självklarhet att alla ska backpacka och resa. Vi lever i ett samhälle där det är lättare än någonsin att jämföra sig med människor. Denna jämförelse kan få en att förminska sig själv så extremt mycket och det är där jag är nu. Jag är min egna allra största kritiker. Jag skulle aldrig kritisera någons val i livet så som jag kritiserar och ser ner på mig själv. Det är läskigt hur lågt jag tänker om mig själv i dagsläget. Och detta måste sluta NU. Om du själv är en person som ser ner på andra människors val i livet, sluta genast upp med det. Det finns inga rätt eller fel över hur man ska leva ett liv. Det "tråkiga" livet kan vara någon annans perfekta liv. Ifrågasätt inte folks val om det inte är behövligt. Låt människor leva sina liv.  DETTA <3. Det får mig att inse vad mitt liv är byggt på och vad jag tycker är viktigt. Det handlar inte om att ha det bästa jobbet eller att plugga till det coolaste yrket, jag säger inte att det är fel. Jag höjer er som gör det, jag önskar att jag också visste vad jag vill göra. Jag ser upp till människors engagemang och motivation. Men vi är så mycket mer än så. Jag är så rik på kärlek, vänner och skratt. Och jag borde absolut inte sitta och klaga på mitt liv när jag har allt det där. Det gäller att se VAD man har och inte vad man INTE har. Förstår ni? Jag måste börja fokusera på dom bra bitarna i livet. Jag är inne i en hemsk bubbla av självhat för tillfället. Och den bubblan måste spräckas nu. Jag vill bli carefree, jag vill leva mitt liv utan prestationsångest och bara vara lycklig. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och det märkte jag när jag flyttade tillbaka hit till Märsta. Jag har fallit hårt den senaste månaden. Jag har insett saker som jag trodde var rätt, som i själva verket var helt fel. Jag citerar citatet ovan "Be kind to you, even when you screw up". Jag måste acceptera snedsteg i livet, och hämta styrkan för att resa mig upp igen. Det positiva med snedsteg är att man får klarhet på vad man vill. Hade jag aldrig flyttat tillbaka till Märsta så hade jag aldrig insett att det jag byggt upp i Borås är så mycket mer än vad jag har trott. Då hade jag fortsatt suttit och drömt om ett liv här. Jag har zoomat ut och insett vad det är jag har byggt upp. Jag har blivit berikad med världens finaste vänner, en pojkvän som är min framtid, en stor arbetslivserfarenhet efter hårt slit. Sedan jag flyttade hem har jag fått perspektiv på mitt liv i Borås. Och det är bara positivt. Jag är i ett läge nu med ett nytt jobb, som jag har drömt om ett tag. Men jag vet helt ärligt inte om det är värt det om jag inte kan dela den lyckan med dom som jag vill dela den allra mest med. 2018 kommer definitivt vara ett av mina stormigaste år. Tur att jag bara är 22 och kan storma runt ett bra tag till. För detta med livet, det är fan inte lätt alltså.To be continued..