torsdagstankar 23.37

Jag har i två års tid fått höra att jag är så modig som packade ner hela mitt liv inom loppet av en månad och flyttade, till en helt främmande stad där den enda jag kände var killen som på bara några månader fått hela mitt hjärta. Jag har viftat bort det när folk har sagt det, "vadååå det är väl inget, "Jag är spontan!"... Jag fattar nu. Varför ni har tyckt att jag varit så modig. Jag fattar preciiiiis. För så som jag mår idag och har mått mestadels här i Borås. Det önskar jag INGEN. Det har inte varit hälsosamt för mig att lämna hela min familj och alla mina vänner. Satan vad stark jag har varit och försöker vara, för det börjar svaja nu. Idag är det ingen bra dag...