Att se sitt egna liv ovanifrån.

De är som om jag ser mitt liv uppifrån, som om jag har livet i mina händer men samtidigt sliter jag i motvind på något sätt och därför står allting stilla.Jag kan inte själv förstå varför jag inte känner något längre, självklart kan jag känna en viss glädje och känslor i sig men jag känner inte de där lilla extra som man brukar göra. Eller brukar och brukar, alla kanske inte gör de men jag vanligtvis brukar alltid "vara påväg" i mitt liv men numera stampar jag känns de som. Hur kan man känna sig så förvirrad över sitt liv när man egentligen har nästan allt? Jag har en helt underbar egen familj som jag älskar över allting annat, en helt fantastisk sambo, vi har ett hus som vi trivs i allihop, vi har alltid mat på bordet, i frysen och kylskåpet. Vi har massor med vänner och jag har en absolut bästa vän som jag kan prata med om precis allt utan att känna mig dömd. Hur kan de då vara att jag känner såhär? När jag har allt jag egentligen vill ha, min sambo är glad och har sina drömmar han kämpar efter och jag gör allt jag kan för att han ska uppnå dom, båda barnen får de dom behöver i både kärlek och intressen tillgodosedda och är två spralliga trollungar båda två.Man lever bara en gång har alltid min farmor sagt, jag själv brukar säga till henne att man ska blicka framåt och att de alltid kan bli bättre. Min farmor har rätt, man lever bara en gång och de är nu men de jag brukar säga till henne känns just nu som om de inte räcker till, vad ska jag blicka framåt för nu? Barnen bara dra iväg, dom blir större och större, vardagen är samma sak hela tiden. Är de kanske blickar framåt jag har menat som att drömma sig bort eller som att man ska lägga undan problem? Just nu vet jag inte själv helt ärligt vad jag har menat med de men själva meningen gnager i mig varenda dag numera. Vad menar jag egentligen?Har jag tappat bort mig själv i mitt egna liv? Har jag prioriterat allt annat än mig själv så jag har glömt vad jag själv behöver? Jag vet inte, jag vet nog egentligen ingenting just nu.Allt låter så deprimerande men samtidigt känner jag mig inte särskilt deprimerad, jag känner mig mer tankespridd på livet, vad skulle få mig att blicka framåt just nu? Ett mål? En dröm? Jag kanske skulle behöva koncentrera mig på något men vad ska jag koncentrera mig på? Jag tycker om att ordna och fixa, men vad skulle jag kunna planera och ordna med? Något tre års kalas som kommer i januari känns ju lite sådär överdrivet att planera reda? Samma sak med jul, de är ingen ide att planera redan. Jag pratade om att ordna en halloween grej men hela den lusten har försvunnit för egentligen handlade de om att göra de för andra och inte för mig själv, för våra barn eller för våra vänner, nä de blir fel eller hur? Vad ska jag göra då?Allting händer, jorden snurrar, solen går upp och ner precis som månen, dagarna avlöser varandra och de känns som om jag bara står och ser allt hända. Just nu har jag bara en sak jag vill men just den saken kommer aldrig att ske iallafall och de är något jag kommer acceptera en dag, jag har vetat de hela tiden men de är precis som om de var lättare att acceptera för några år sedan de känns inte okej längre för jag längtar egentligen mer än något men jag kan inte styra de och de är tungt. Sedan liten tjej har jag drömt, haft en dröm om just den dagen, jag har precis som många andra redan en ide om hur de ska vara, hur de ska kännas och de är väl kanske de som gnager... gnager inuti att jag faktiskt ska acceptera att jag aldrig kommer få uppleva den känslan på riktigt, på riktigt för att jag vill de och för att jag tycker att de känns rätt i livet.Hur accepterar man att man aldrig kommer uppleva en dröm på de viset egentligen?Ikväll är ingen bra kväll, de var ingen bra kväll igår heller, samma sak i förrgår men jag hoppas på att de vänder och att min tankeverksamhet kommer varva ner. De var som idag... Jag satt i köket vid köksbordet timme efter timme och bara tänkte, tänkte på allting mellan himmel och jord som tillhör mitt liv, mitt liv som jag styr över men de känns som om livet har svikit mig på något konstigt sätt? Känns som om jag är en bakgrundsdansare i min egna show där jag egentligen borde vara huvudrollen i mitten, längst fram. Att försöka kliva fram känns fel, hur kan de kännas fel att stå i sitt egna centrum? Nä, allting låter bara konstigt...Vad gör man?