Depressionens fortsättning.

Jag somnade tillslut igår, eller imorse borde jag nog skriva. Sista gången jag tittade på klockan var hon kvart över 5 imorse, då hade jag fortfarande inte somnat. Jag somnade inte för att dels vågade jag inte men också för att alla tankar bara fortsatte att fara i huvudet på mig. De blev en kamp med mig själv större delen av natten men tillslut somnade jag, troligen av ren utmattning i hjärnan.Idag har allting gått långsamt, gråten har varit otroligt nära tillhands större delen av dagen och besöket vi hade hemma var bara påfrestande jobbigt men jag tog mig igenom de så gott jag kunde och hoppas att de kändes okej för vårt besök.Nu har barn gått och lagt sig och sambon spelar dator med en vän, jag själv sitter här med tankarna som susar i huvudet återigen och jag känner hur jag bara vill lätta på hela trycket igen. Hela dagen har de funnits högt upp i bröstet, ett oförklarligt tryck. Jag testade ringa till psykiatrin men fick inte tag i någon alls, ringde ändå två olika telefonnummer var av de ena ser att jag har ringt men jag får väl återkomma imorgon igen.Allt känns så hopplöst, hela jag känner mig hopplös och återigen känns de som om jag drar ner min omgivning. Sambon verkar annorlunda mot mig igen, vårt besök blev sådär ömkande fast jag vet också att den bara menar väl men jag vill inte att personer ska tycka synd om mig jag vill egentligen bara ha närheten, kramen. De räcker med att man ligger bredvid mig och säger att jag är trygg för de är just otrygg jag är just nu. Jag är rädd för mig själv, rädd för vad min hjärna ska säga till mig härnäst, jag går på tårna och försöker analysera mig själv gång på gång. Inte en enda gång under hela dagen har jag gett ifrån mig ett skratt, jag har inte sagt något roligt och helt ärligt har jag inte ens varit någon rolig mamma... Inte enligt min egna mening iallafall.Värdelös, hoppslös, vad är jag värd egentligen?Ikväll vill jag bara gråta, fly mig själv men de går inte. Ingenting känns bra inombords, jag ser inte fram emot något alls.