En frisk och en sjuk hjärna i samma kropp.

När jag låg där på golvet och tänkte på nålen ikväll, ja de kanske låter konstigt för dig som läser men för min del så är de ett sätt att släppa ut allt som redan gör ont inom mig. Släppa ut de som gör ont genom något som gör mindre ont men som gör ont fysiskt istället. De är rätt lustigt de där egentligen, hur går de ihop? Handlar de om att man lurar hjärnan eller sig själv totalt? Smärtan är desamma... för mig.Jag är trasig, men jag är en kämpe och jag hoppas innerligt att jag ska klara mig igenom de här kvällen, natten och att jag kommer känna någon skillnad imorgon, men frågan är om jag kommer göra de? Kommer jag känna någon skillnad? Troligen inte, är mitt skov nu stämplat? Går jag mot en period på psyket igen eller vad är de som händer? De är nu 4 och ett halvt år sedan jag blev utskriven ifrån psyket senaste, ett djupt och långt depressionsskov, ett skov som höll på att ta livet av mig totalt.Tyvärr så säger min sjuka hjärna just ikväll att de är lockande, att själva skovet vore lockande men utan hjälpen att bara få ett avslut på allting. Min friska hjärna försöker ruska liv i den sjuka genom att säga nej.Som du förstår som läser är de ett totalt kaos inom mig ikväll, mina hjärnor slåss om vad jag ska göra, vad jag ska tänka och även hur jag ska lägga min tankar i boxar, som att sortera bort vissa tankar.Just nu bubblar allt möjligt upp för mig, allt som hänt senaste tiden bara bubblar...Någonstans efter vägen har jag tappat bort min friska hjärna. Närheten till den friska sidan avtog med takt av att depressiva tankarna tog över och nu är vi så långt ifrån varandra att den sjuka för talan högre än vanligt ikväll, senaste månaderna har den sjuka hjärnan mer funnits i bakgrunden men nu har den som ett övertag. Nu sitter jag och den friska hjärnan långt ifrån varandra, är den sjuka hjärnan verkar vara så viktig just nu?De enda jag egentligen vill säga är "Snälla, håll om mig, bara en liten stund", jag saknar min friska hjärna, ingenting kan vara så akut som min känsla av att den sjuka ska bort. Men är de såhär de kanske ska vara nu?Dagarna kommer och dagarna går, ingenting kommer troligen att hända och jag kommer att gå i samma spår, jag kommer se hur andra har de och jag kommer drömma mig bort. Allting blir vad man gör de till eller hur? Men när man inte kan göra något annat än att låta den sjuka hjärnan driva en vad gör man då? När ingenting hjälper, när jag kommer stå där och falla handlöst igen? De här är min värsta rädsla jag har i livet, nämligen min sjuka hjärnan.Men så kommer de en dag när något positivt händer, jag ser min friska hjärna för en stund och jag kan höra den småviska i bakgrunden, jag kan le och försöka njuta tills den sjuka sveper över på nytt. De där som jag inte kan styra över, jag kan inte ta mig i kragen som andra kan, jag kan inte "göra de bästa av situationen" jag kan ingenting mer än att kämpa, kämpa emot min sjuka halva och längta tillbaka till innan den sjuka halva tog över.Allt de här jag skriver nu låter säkert jätte konstigt, men de är precis såhär de är att finnas mittemellan en dragkamp inuti ett depressivtskov för min del. Att inte ha förmågan kvar att tänka helt klart, att mest har mörka tankar som tar över och att egentligen inte se någon mening i något. Ingen mening i sömn, i vakenhet, i mat, i hälsa, i tvättning, i dusch, ja av absolut ingenting egentligen, ni förstår lite vad jag menar va?Jag vill att andra som lever så som jag ska förstå att de är okej, de är inte helt onormalt och att de är okej att känna såhär. För jag VET att de inte bara är jag även om jag kan känna mig fruktansvärt ensam likt ikväll. Känna att ingen förstår, ingen kan relatera till mig, ingen kan med säkerhet heller rädda mig själv, för hur ska någon annan kunna rädda mig ifrån min egna hjärna egentligen? Rent logiskt sätt så låter de rätt idiotiskt och helt omöjligt att göra, håller ni inte med?Men oavsett vad jag tycker, eller ni tycker så måste jag nu återigen gå in i ett team, ett team med mig själv och ett team med sjukvården på något sätt och försöka kämpa vidare.Kämpa vidare var de ja... Så hamnade jag i den meningen igen, hur fan ska jag orka kämpa? Just nu känner de ju bara som om de vore ett högt fuc-ing berg att ta mig upp för bara för att ta en cigarett utanför dörren som ligger ungefär 2 meter bakom mig... Hm, ja hur hittar man orkar för att kämpa egentligen? Vanligtvis har jag min små knep, att hålla rutiner, andas, undvika sånt som är tråkigt och fokusera på mig själv.. De där är redan kört kan jag säga, jag prioriterar enbart mina familjemedlemmar, jag har inga rutiner längre för fem över och jag känner att precis allting är tråkigt så de är rätt svårt att försöka göra något annat då. Några fler saker har jag inte som trådar att dra i, men sen vet jag också att när väl depressionen dragit tag i mig såhär så är de ingenting som fungerar mer än att min omgivning är min dragkraft men de är inte så att jag vill att mina nära ska dra mig, "ta hand om mig",  inte en chans, jag är inte den som är den jag tycker de är så mycket lättare att inte dra i den tråden. Att dra i den tråden där mina närmaste blir indragna i min sjukavärld är nästan värre i mina tankar iallafall, att jag ska dra ner dom i min sjuka värld och försöka förklara de som dom ändå inte kan förstå, varför ens lägga tiden på de? Varför ska dom ens lägga den tiden på de för?