Gravid?!

(Alla inlägg som kommer komma den här veckan är inlägg som skulle kommit upp tidigare men ni kommer förstå varför jag varit så otroligt tyst). Hej! Det har gått över 2 veckor sen äggplocket var, idag är det den 16/12-19. Planen för veckan är att jag ska jobba och jobba. Ni såg ju att jag har tagit gravtest flertalet gånger och bara fått negativt. Jag har tagit alla på morgonen men idag vaknade jag senare för att jag skulle jobba. Jag låg i sängen och smsade med en tjej som jag har haft så otroligt mycket kontakt med senaste tiden angående IVF och mycket annat. Jag har haft henne som min stötte pelare och like grann som min läkare. Hon har berättat saker innan och hur hon upplevde allting. Sååå otroligt skönt, jag är så otroligt glad att jag och den här tjejen, E, att vi fann varandra. Jag kan berätta lite mer senare hur vi fann varandra.  Tillbaks till det jag skulle prata om, jag vaknade som sagt och tagit gravtest varje dag men bara fått negativt. Jag kände lite som en hopplöshet och tänkte att jag orkar inte ta ett till och bli besviken. Men efter en hel del konversationen med E så kände jag lite grann, men äsch, vad spelar det förr roll egentligen? Jag har ändå inte testdag än så jag kan lika gärna ta, eller vänta på mensen. På något sätt så kände jag, hmm de känns annorlunda idag. Varför är jag så lugn? Ni vet när vissa dagar bara stressar och andra dagar är lite mer som, jag vet inte hur man ska förklara det. Men bara lugnt och allting går självmant av sig själv. Jag tar testet och går iväg för en gång skull. Jag minns inte vad jag skulle göra, men jag gick iallafall iväg. Det roliga är att E, berättade för mig att när hon tog testet så hade hon lagt den på en hylla (får se om jag säger rätt nu, annars får du E rätta mig haha!), och när hon hade gått förbi hade testet visat gravid. Jag gick som sagt iväg och hade testet på avstånd. Jag tog inte ett vanligt gravidtest, eller vanligt och vanligt.. Jag tog ett som ska visa två streck och som är bara en sticka. Jag såg inte testet helt och när jag skulle kasta det efter 5 minuter eller vad det stod så tog jag testet i handen och skulle läsa av det innan jag kastade det.. GRAVID. Jag är gravid!!!! Hur i hela friden, asså wow, jag kan inte med ord beskriva min lycka. Jag la ner testet, kollade mig i spegeln och började gråta. M var inte hemma. Min första tanke var vänta va?? Jag skrev direkt till E och frågade om jag skulle ta fler test, vad gör jag nu?? Jag tog ett till, och den visade också det. Båda hade ett svagt streck.  Mina tankar flög bara runt, jag vet inte hur jag ska bete mig. Vad händer nu? Jag har redan en gravidapp nerladdad. Men hur funkar de nu? När en "vanlig" person får barn räknar man från mensens första dag. Hur gör en IVFare? Jag hittade någon sida som sa 2 veckor innan insättningen. Jag var helt plötsligt gravid i 3 veckan (1 vecka egentligen), asså vaaaa?? Jag fattar ingenting. Hur ska jag berätta för M? Ska jag göra något? Spela in?? Mina tankar snurrade och om några timmar skulle hon komma och hämta upp mig innan vi skulle gå och träna. Jag kunde inte tänka klart och la mig i sängen igen och bara googlade på ALLT inom barn.  Jag hade ju gråtit så mycket, så jag tänkte att M kanske kommer märka att något är fel. Men jag ville inte avslöja något eftersom vi skulle träna. Jag satte mig i bilen och lyckades hålla tyst.. kan ni tänka er de? Att inte berätta, hur skulle jag berätta? Jag gav M en hel del pikar angående barn men jag tror inte de va så klara. Vi tränade och jag gjorde situps i slutet av passet och M sa, gud vad du tar i? Då hade jag kommenterat, "jag har ju något att se fram emot". Vi åkte hem och jag sa i bilen att jag hade en försenad present till henne. Något som jag "glömde" ge henne på sin födelsedag. Jag bad henne blunda, jag snurrade henne runt runt och ledde henne till testet och bad henne öppna ögonen. Jag tror inte M fattade först vad hon såg, jag tror inte heller att hon förstod att två streck betydde positivt. Hon var tyst en sekund och med tårar i ögonen sa jag att det är positivt. Två streck betyder bebis. Hon vart tyst igen och hon sa ingenting. Jag vart orolig och tänkte att hon kanske inte fattade, haha. Jag sa igen, vi kommer få en bebis med tårarna rinnande ner för mina kinder. Vi är gravida. M sa en sak som jag vill hålla för oss, men när hon sa de började jag gråta ännu mer. Tänk, nu ska vi få en bebis. Hur sjukt är inte det? Vad händer nu?? Jag kan inte förstå. Nu gäller det att hålla bebis inne, åhh längtar!!!PS.. fortsätt att läsa nedan! Missfall. Många av er har frågat, jag har skrivit och varit ganska negativ de senaste veckorna. Jag tog en paus från livet. Som sagt många av er har frågat mig varför jag varit så tyst. Varför har jag varit så ledsen på jobbet. Jag har gömt de jag känt, gömt mig från livet men verkligen bara varit borta. Jag har tryckt ner mig själv. Den 16/12 plussade jag. Under veckan fortsatte jag ta graviditetstest och måndag och tisdag var positiv men på onsdagen var det negativ. Jag hade dock sovit otroligt lite när jag tog testet (men vet som sagt inte varför). Torsdag positivt. Fredag negativ, här hade jag lika så sovit dåligt, kanske 4 timmar. Jag struntade i det och tänkte inte så mycket mer och jag hade bytt test så tänkte att det kunde vara därför. På lördagen var vi på kalas och mitten av kalaset får jag en hemsk smärta i magen. De känns som ett hugg. Jag kände direkt att något var fel, och jag såg att det var en person som såg att jag fick ont i magen. Men jag vet inte om personen förstod vad som hände. Sen tänkte jag inte så mycket mer på det. På söndagen hade jag en brunaktig prick i trosan och jag vet inte varför, tänkte att de inte var något. Nu är det 22/12, jag tog ett gravtest som var negativt, tog även ett clearbluetest digital som tidigare var positiv 1-2 veckor. Men den här gången var det negativt. Jag förstod direkt att de här inte alls var bra. Både jag och M var otroligt ledsna och vi låg i sängen hela dagen och gömde oss från livet, kanske en paus. Vi sov bokstavligt bort allting. Den 23/12 kände jag att något inte stämmer igen och började känna mensvärk. Jag visste redan nu att det här försöket inte alls gick bra. Jag hade även blött lite grann så jag visste. Det som var jobbigaste med allting var att julafton var bara runt hörnet och förlåt men de är inte alls kul att vara glad och positiv inför julen när vi båda egentligen bara ville vara hemma och gråta. Jag skulle även jobba den 23 och jag tyckte det var otroligt tufft. Något jag gjorde som jag ångrar fortfarande är att googla på missfall, inget jag rekommenderar till någon. Jag drömde mardrömmar hela natten om att jag hade missfall, såå hemskt. 24/12, julafton är här. Mitt hjärta bryts i tusen bitar. Jag ser hur ledsen M är men hon gömmer det så mycket bättre än mig. Hur lyckas hon hålla alla känslor tillbaks? När jag själv vill bara skrika och gråta?? Jag orkar inte och förstår inte. Den 25 var vi hemma hos Ms föräldrar, lika här var det otroligt jobbigt och jag visste inte hur jag skulle hantera alla ljud, personer eller något. Julafton var för jobbig och lika så idag. Jag bröt ihop. Ingen förstod varför. Jag orkade inte med alla negativa kommentarer emot varandra när jag kände att jag ville ha glädje. Jag satt ju redan och tryckte ner mig själv, så jag orkade inte höra med. Jag gick iväg och frågade N lite smått angående missfall. Jag vet att flera personer i familjen haft missfall men jag ville inte berätta att jag själv hade de. Jag ljög och frågade runt frågan, vad tycker du, hur upplever du om du hade varit i samma position. Någon annan helt enkelt som kanske kunde känna medlidande. Att ljuga någon rätt upp i ansiktet är svårt. Jag ville inte berätta. Men jag tror N förstod. Jag ville ju inte gråta. Men allt jag ville var en kram eller medlidande. Jag vet inte. Jag ville väl kanske ha svar att "nej du är gravid!". 24 och 25/12 var bara som en berg och dalbana av känslor. Jag hatade mig själv och min kropp, hoppet om att M inte skulle lämna mig, tänk om hon inte tycker om min kropp. Tänk om vi aldrig får ett barn? Känslan är obeskrivlig. Jag ville bara slå sönder något, gråta och inte vara synlig.Planeringen framöver var att jag skulle jobba 26, 28, 29 osv osv. jag sa till M och tyckte att det var otroligt tufft att jobba när man inte vill. Jag vill bara vara hemma. Jag kämpade mig vidare och försökte verkligen hålla en god min på jobbet. På lördagen orkade jag inte mer. På söndagen jobbade jag igen och jag minns att det var en person som jag faktiskt inte känner så väl frågade mig hur jag mådde. Hon såg på mig att något var fel, jag var inte den gamla, glada och spralliga Denise som hon minns mig vara. Jag hade fortfarande inte bearbetat det än och jag blir ledsen när jag skriver de här inlägget flera veckor senare, men de är fortfarande jobbigt att behöva veta att något lyckades sen togs från oss så fort. Jag försöker tänka positivt att det kanske inte var ett bra embryo, den kanske hade blivit något fel i utvecklingen så kroppen kände av att det här inte var bra.  Ta inte livet för givet. Det är en gåva.  Kram