När kommer jag kunna känna mig normal?

Kära mig, veckorna har bara flugit förbi, eller har tiden bara stannat upp? Jag vet inte själv, det senaste har bara varit för mycket. Känslomässigt, hatet och känslan att inte känna mig normal. Att eventuellt inte kunna bli gravid har satt djupa ärr i mig, när vi satte in blastocysten fick jag lite panik.. är det nu det är dags? Ska jag bli mamma? Allting är så otroligt svårt, tufft. Hela den här processen att få ett barn har varit otroligt jobbigt. Det enda jag kan se är människor som blir gravida, appar, hemsidor som berättar vad man ska köpa om man har en bebis. Överallt ser jag bara BARN. Att längta och kämpa för något är otroligt tufft.  Det känns som man blir bara knäpp av allting, det enda jag har fokuserat på förra året har bara varit stress, mens, ägglossning, hur funkar allting? förvirring, att läsa på internet eller att inte göra det? Alla vet ju om att det man läser inte alltid är sanningen. Men det känns som det inte finns någon som man kan prata med från sjukvården, det känns om jag skulle fråga om hjälp att de då blir oroliga och skulle dra in att vi är godkända föräldrar och vi kanske får börja om allting. Men vem ska jag prata med? Det känns som jag bara vill ha sjukvårdens svar, men varenda gång något har hänt, då har de haft stängt. "Stängt för sommaren, stängt för julen" osv osv.. Hur gör alla egentligen? Oftast får vi bara information om vad som händer nu, men det finns ingen planering för framtiden, om saker inte fungerar, vad gör vi då? Det känns som jag har tappat bort mig själv i processen, alla negativa attityder runt om mig sugs bara in. Jag blir bara mer och mer ledsen för varje dag, för hur ska jag ens bete mig? Jag försöker att inte ta åt mig men efter ett tag så orkar jag inte. All den här stressen har tagit otroligt hårt. Jag vet att det finns värre saker i världen, men just nu kan jag bara tänka på att jag kanske aldrig kommer att bli en mamma. Jag vet inte, allt känns bara tufft just nu, drömmen känns så otroligt långt bort..  Häromdagen bröt jag ihop, jag tycker personer runt om mig påverkar mig så pass mycket just nu och alla är så otroligt negativa. Det tar så otroligt mycket när jag själv ska vara positiv, jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag tror att all stress som funnits det här året har nu slagit till nu. Efter IVF processen har allting varit kaos, känslorna och pressen. Jag har inte hunnit andas. Först var det otroligt tufft med processen för IVF eftersom allting inte gick så bra. Gravtest, julafton, annandag, jobb och jobb. Det känns inte som att jag och M hunnit prata med varandra och vara ledsna. Hur ska vi bete oss? Jag känner ingen glädje eller hopp om livet. Jag hinner liksom inte få vara ledsen över det här. Hur hanterar folk sånt här? När kommer glädjen tillbaks?