Vad händer nu?

Vad hände egentligen? Varför har jag varit så otroligt tyst? Här är en återkoppling till hur jag kände för några veckor sedan. Hej! Det har gått några dagar sen vi satte in blastocysten. Planeringen är att ha testdag den 27/12. Jag började testa med graviditetstest för att se om ägglossningssprutan hade försvunnit ut ur kroppen. Som jag förstått så kan det vara så att man kan få ett positivt test och då är det bara medicinen som visar fel :) Iallafall jag började ta testerna på onsdagen, så alltså en vecka efter äggplocket och på måndagen hade vi satt in. Negativt. Dagen efter negativ, negativt, negativ, negativt. Medicinen är alltså ute!! Woho, då var det bara att vänta.. när kommer jag få ett positivt? Kommer jag någonsin bli gravid? Varje dag jag tog testet så hoppades jag på att de ändå skulle vara positivt, ingen vill ju ha negativt. Min testdag är ju inte än, men hur kan man inte låta bli att ta testerna? Drömmen kanske är nära och hoppet varje dag att vi får två streck eller ett plus. Jag skulle vilja veta om det är någon som klarar att hålla sig undan att ta test, jag tror att alla är nyfikna och måste få testa.  Något jag funderade på innan jag började ta testerna var faktiskt, att tänk om jag skulle plussa, hur och när skulle jag berätta det för folk? Alla "normala" kanske inte ens vet om att de är gravida och inte för den delen berättat för sin familj och människor runt om att de försöker. Men de känns som när man väljer så som jag gjort nu att publicera något så här privat eller ens att berätta för ens familj, är att när kommer de fråga? Jag vill inte ljuga.. men jag vill heller inte berätta, det kan ju fortfarande innebära att hjärtljud inte hörs. Eller i värsta fall missfall. Kravet från samhället att berätta varenda liten detalj om sig själv, dock bara om de är positivt, för man ska ju inte vara negativ. Alla människor tycker bara att personen i fråga som är negativ är bara jobbig eller så håller vi upp en fasad där vi inte berättar alls. Men åter till det jag pratade om är ju när ska vi berätta? Jag vill inte heller att folk ska gå runt och kolla på min mage och fundera, undra om hon blivit tjock? Ser hon inte lite rundare ut? Jag vill kunna ta det i min takt. Men något jag kände var, gud vad tråkigt att jag inte ska fortsätta skriva på "bloggen", de har ändå varit en slags "ventilationsmetod" för min del. Något annat som varit positivt är att M kan läsa exakt hur jag tänker. Ibland kan jag uppleva att det är svårt att sätta ord på saker, ibland orkar jag inte prata heller om allting som snurrar i mitt . I bland vill jag bara kräkas på alla människor som säger saker som de ändå inte förstår. Men är det hemskt av mig att tänka gud vad tråkigt, jag vet inte om jag ska fortsätta om vi skulle bli gravida, är det något ni skulle vilja. Att jag fortsätter berätta om vårat liv? Eller att släppa det som hänt och försöka gå vidare? Vad tycker ni, eller ska jag gå på min magkänsla?  Nu ska jag gå tillbaks till verkligheten och jobb för en stund. Kram.