En natt som kändes som ett dygn

Idag. Idag är jag trött. 01.10 vaknade jag av Ellie som kröp upp bredvid mig i sängen. Därefter hördes ”Mamma, jag är kissnödig”. Utan att utföra en allt för stor suck reste jag mig upp och följde med på toa. Jag är egentligen glad och stolt att hon säger till på natten istället för att jag ska behöva vakna av ”mamma, jag har kissat på mig”, vilket också händer. I stunden på natten är jag dock inte lika kapabel till att uttrycka min stolthet även om orden ”vad duktig du är som säger till” framförs till dottern. Det är tur att det är mörkt för mitt ansiktsuttrycket utstrålar nog inte den fras jag säger. Med två tömda blåsor återvänder vi till sängen med förväntningen om att få återgå till den ljuva sömnen. Icke. Ellie tycks frysa och jag kramar om henne med både täcke och halva min kropp. Jag tänker att febern har kommit men pannan känns överhuvudtaget inte varm. Efter mycket ”mölj” som vi i familjen Jaska alltid trott är ett ord. Det finns inget annat ord som förklarar det bättre än ”mölja runt” när barnet snurrar och vrider sig på en som en degklump. Nästa gång jag tittade på klockan var den 03.23 och jag kollade över på Ellie i sängen. ”Titta mamma, jag kan med fötterna” och möttes av två små ben rakt upp i luften. Skulle jag skratta eller gråta? Jag bestämde mig för att ta tempen ändå, för nu kändes hon en aning varm och termometern visade 38,3, vilket i barnakropp inte är någon riktig feber men jag bestämde mig för att skicka iväg två sms vid den tidpunkten. Ett till förskolan och en till min handledare på praktiken, allt för att slippa vakna till klockan som skulle ringa 06.15. Idag har vi en lugn dag hemma med en eventuell liten tripp till Dollarstore för att rasta ”hunden” en liten stund.