Lyckan?

Jag tycker att graviditet är något som är svårt att diskutera, utan att låta som en dålig mor eller osympatisk människa. Jag går snart in i vecka 24 i min andra graviditet i livet och jag har svårt att uttrycka mig korrekt om vad jag känner. Jag uppfattar att det finns en viss norm som säger att kvinnan ska vara så ofantligt lycklig när hon blir gravid. Med mina nästan två storlekar större bröst som för tillfället ligger och vilar på min relativt stora mage (till skillnad från förra graviditeten) ska jag uppskatta varenda mysiga sekund. I större delen av mitt liv har jag tyckt om min kropp. Jag har aldrig hatat den. Jag har aldrig älskat den. Jag har mått bra i och över den och jag har inga större krav än så på mig själv. För mig är det en stor bedrift i dagens samhälle. När jag då under graviditeten får se hur min kropp förändras och går ifrån det jag i hela mitt liv tyckt om så känns det besvärligt för mig. Jocke säger alltid att "du är otroligt fin gravid, du har ju bara en mage" och jag uppskattar såklart hans ord. För mig är det dock inte "bara en mage", det är känslan över att kroppen inte får se ut och kännas som den ska. Min smidighet är som bortblåst. Jag är medveten om att det bara är under en period men när du väl är inne i graviditeten är det svårt att föreställa sig att kroppen ska få tillbaka sin originalform. Förutom att min kropp förändras, så förändras även min personlighet och humör och jag är inte samma fru till min man eller samma mamma till mitt barn. Jag tar ut all min trötthet och aggression på Jocke och mitt tålamod brister vid allt för många tillfällen med Ellie. Jag blir ofta besviken över den kvinna och mamma jag är mot min familj, men vet samtidigt att jag inte kan göra något åt det eller hantera det. Kroppen förändras, humöret spelar en ett spratt, kroppen gör ont och spänner och jag ska springa runt och vara lycklig över att vara gravid. Jag är imponerad över den kvinna som lyckas med det? I det stora hela så är jag såklart lycklig över att få möjligheten att vara gravid, eftersom jag inte tar det för givet och i slutändan är allt lidande värt det lilla fantastiska liv som föds fram. Däremot vill jag bara att andra mammor som känner likadant som mig inte ska tro att graviditeten är något lyckomoment i 9 månader för någon och  att hon möjligtvis känner skam över att hon inte känner den där förväntade lyckan. Bilderna som läggs ut på sociala medier över den lilla kulan som mamman stolt visar upp betyder inte det bilden utstrålar. Såklart är hon lycklig över att i framtiden få ett barn men det behöver inte betyda att hon är tillfredsställd med den tillfälliga situation hon är i just då, med sammandragningar, trötthet och en "deppighet" som inte går att beskriva. Jag tror inte att hjärnan är kapabel till att förstå och koppla ihop att det som rör sig inne i magen är den där bebisen du får se komma ut på BB. Det går inte att förstå att en riktig bebis ligger ihoprullad därinne, så därför borde det inte vara konstigt att man inte går runt och är lycklig var dag. Min lycka och kärlek kom första gången jag fick se min dotter och ha henne på bröstet. Då förstod jag hur mycket jag älskade henne. Under graviditeten var det inte förståeligt utan jag förälskade mig endast i framtiden.  Om det är någon som läser detta som har svårt att bli gravid eller inte lyckas med det så menar jag verkligen inte att vara respektlös mot er. För jag tar aldrig en graviditet för givet och det är en ofantlig lycka med att få sitt eget barn. Jag vill bara få fram att det inte är fel att inte må toppen och att det inte ska finnas några förväntningar på den framtida mamman att vara så lycklig under 9 månader innan hon får sin bebis. Det är tuffa månader och du upplever många upp- och nedgångar och det är inte ovanligt att ibland tro att du går in i en viss periodvis depression. Allt som händer är normalt, oavsett vad du känner. Det är normalt för just dig.