Våga falla

Så jävla less   Det är så mycket jag vill med livet. Så mycket jag vill se. Jag blir så jävla arg att min hälsa ska få stå i vägen för min framtid och för mina drömmar. Min ångest är så hög just nu att jag inte ens vill gå utanför dörrarna. Sen att mitt tandkött är svullet/blöder, hudutslag på hals och bröst aldrig vill försvinna sen resten av all skit ploppar upp om och om igen. Fan vad arg jag är. Jag vill bara sova bort alla dagar MEN nu måste jag börja tvinga mig själv att hålla huvudet över ytan.   Min sambo gör allt för att göra min vardag lättare men det räcker inte till tyvärr. Jag måste själv fixa detta IGEN men det är värt de få dagar som faktiskt blir bra. Sen är det inte lätt heller när jag ser att mitt älskade (hund) börjar bli till åren, fyller 11 år nu i december. Jag bävar verkligen för den dagen då vi måste ta det hemska beslutet om att låta honom somna in. Min ångest gör att mina tankar ständigt går åt det hållet och det förstör mig. Han har varit min älskade vän sen jag var 19 år. Tack vare han så har jag klarat av många mörka år. Tack vare han har jag tagit mig i kragen. Hur ska jag klara av att leva utan honom i framtiden. Det vill jag inte. Ja ni ser ju hur mina tankar svävar iväg. Han är inte ens dålig, han har bara svamp under två tassar. Som han förövrigt haft till och från hela livet. Blää för allt just nu. Som tur så pluggar jag fortfarande på högskola men även studierna börjar svajja på grund utav dålig koncentration. Fy vad jag låter negativ men så är det med livet ibland.   Jag tänker inte ljuga för alla längre och påstå att allt är OK när det inte är det. Tåls det inte att höra så får de stå för dem. Att vara sjuk är aldrig roligt och man ska inte behöva låtsas som de heller.