Acceptans?!

"Har du accepterat din diabetes? Hur lång tid tog det?" Ja, så löd en fråga som jag fick se nu under dagen på en av den största gruppen med inriktning diabetes. Just i detta nu har det ramlat in över 100 kommentarer och jag kan inte sluta bläddra bland alla som svarat. Jag blir ledsen på riktigt. Det finns vissa frågor som jag inte anser är relevant att ens lägga upp på en så pass stor "grupp" på Facebook. Jag tror det skadar mer än vad det gör nytta. Många som svarat påpekar att det har förstört livet, andra menar på att de aldrig kommer acceptera och några tycker att det är bara att leva på som vanligt. Jag vet inte riktigt vart jag står i denna fråga då jag anser att ordet "acceptera" är så luddigt. Från dag 1 av mitt insjuknande har jag förstått allvaret i om jag skulle välja att inte sköta mina blodsockervärden och förstod att jag måste anpassa min vardag efter min diabetes. Men till den mån så att jag fortfarande kan leva MITT liv som jag vill och uppfylla de drömmar som jag vill uppfylla. Jag har accepterat att jag är en av de som drabbats av en kronisk sjukdom. Jag kommer aldrig acceptera att det blev just jag men det finns inte så mycket idag att göra något åt det. Det finns vissa stunder, i allas liv, då känslan av hopplöshet uppkommer. En känsla då det känns tungt och jobbigt. Men att ge upp? Förstöra det som man redan har? Kommer inte på tal i mitt liv. Jag har bestämt mig och är fast besluten om att göra det bästa av situationen. För i slutet är det enbart jag som kommer drabbas av följdsjukdomar om det är så att jag missköter mig. Ingen annan. De val som jag gör i min vardag tar jag för att jag ska må bra. För att mitt blodsocker ska hålla sig på en stadig nivå. En bra nivå för mig. Inte för någon annan. Det här med psykisk ohälsa är något vi måste prata mer om. På ett vettigt och moget vis. För att slänga ur sig dumma kommentarer och skällsord är inget som ger positiv energi till någon. Inte för den som skrivit den heller. Jag vill inte vara provokativ med min positiv anda men jag vet att om jag lägger energi och kraft på det som gör mig och mitt liv till det bättre kommer jag fortsätta. För dessa tankar påverkar mer än vad du kanske tror. Jag väljer aktivt att fundera, tänka, göra det som jag blir glad av, och det som jag mår bra av. Och i mitt fall så är det att fokusera på positiva saker. För, tänker du att livet är skräp, diabetesen är åt helvete - så kommer det bli så. Tankens kraft har en så oerhörd stark effekt på det yttre. Tänk på det. /Diabeteskvinnan