En osynlig sjukdom. Bra eller dåligt?

Jag har funderat och pratat om hur andra personer runt om mig uppfattar hur jag är. Vem jag är i andras ögon. Det är svårt då vissa delar av mig kommer att synas beroende på hur min diabetes, eller förlåt, hur mitt blodsocker ligger och hur mitt mående är. Hade lunch med ett gäng tjejer idag och trots ett lite högre blodsocker, ett sviktande tålamod och en tanke om att jag egentligen inte ville äta var just då svår att blunda för. Då jag trots ett högt blodsocker var hungrig åt jag, såklart. Det låg liksom kalops på min tallrik tillsammans med rödbetor och kokt potatis. Men att hindra sig till att "oja" över vilket "åt-helvete-blodsocker" jag hade kändes inte alls aktuellt, just då. För jag vet inte riktigt om de vet att jag har diabetes. Tog mitt insulin och visste att trots ett pådrag av kolhydrater så skulle blodsockret inom några timmar sjunka med vetskapen att min cgm skulle larma högt. En ganska så bitter diabetiker. Ibland är det svårt att hålla god min och skratta. För just i det ögonblicket känns livet, eller vardagen ganska tung. Hänger ni med mig i mina tankar? Brukar ni berätta för er omgivning att humöret (både bra och dåligt) beror på diabetesen? Har ni lätt att bortse från de känslor som kan uppkomma vid t.ex. ett högt blodsocker?Det var en sjukt god kalops som slank ner utan problem och dagens blodsocker hamnade på en bra nivå. En nivå som är normal för mig, då jag mår som bäst. Onsdag kväll och jag är i full rulle med att tejpa och "skydda" uttag osv för på lördag ska min hall målas om! Ska bli skönt att min lägenhet får sig ett lyft. Ett blodsocker på 5.6 mmol/L och jag ska snart ta och äta lite middag, på balkongen i solen. Precis som jag vill ha det./Diabeteskvinnan