ångesten och jag

Ibland tror jag att livet märker när man mår för bra och då ska man ner i hålet igen. Jag vet inte vad det är med mig ikväll. Fotbollen kommer inte bli av, för jag avböjde precis. Allt säger nej. Vet inte om det är en mix av pms och social ångest men hela kroppen vill inte träffa nya människor idag. Jag vill bara vara hemma. Jag blir så besviken på mig själv, hatar tacka nej. Speciellt när det är tredje gången. Första gången var det jobb, andra gången var det sömnbrist och idag är det brist på allt. Om jag släpper på spärren blir det en explosion och jag orkar verkligen inte med det idag. Jag vill spela fotboll. Jag vill träffa nya människor. Jag vill allt. Men inget går. Längesen ångesten blev fysisk men idag känner jag den. Jag och ångesten. Jag känner det i hjärtat, i magen och jag måste tänka på att andas. Kanske blir det lite bättre efter detta kladd men det vet jag inte än. Allt jag vill är att gråta men jag orkar knappt.  Om man aldrig haft ångest förstår man inte. Önskar jag inte förstod. Hoppas detta bara är ett pms-ryck och att det försvinner efter en kvällspromenad senare ikväll. Men jag vet inte.  Hoppas jag blir bättre på att andas.