välkommen tillbaka till livet mitt

Nej men hej.  Det var ta mig tusan inte igår. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt göra ett inlägg här men ångrat mig. Jag vet inte riktigt vad det är men jag har haft en konstig känsla om att detta är slutet på min bloggperiod. Tanken av att jag fyller tjugofem om mindre än en månad har satt sig och det är inte ens en åldersnoja jag har. För första gången är jag inte rädd för att åldras. Det är mer att det är en era jag lämnar. Allt jag har varit innan kommer jag inte vara sen. Vilken tjugofemåring skriver om sitt liv på en hemsida, ja, jag vet inte riktigt. Men jag fick faktiskt lite ångest för ett tag sen över detta - över att this is it. Har skrivit på olika bloggar sen jag var sjutton där man kan läsa om alla mina problem jag hade förr. Om hur det var när jag tog studenten. Om hur det var när jag flyttade till Stockholm. Om hur det var i mitt förra liv. Och jag har kommit fram till att jag inte alls ska sluta blogga.  Något av det bästa jag vet är att skrolla tillbaka och kolla vad jag gjort förr i tiden. Sånt jag inte minns men kommer ihåg när jag läser. Det är fint. Jag kan inte sluta minnas nu, det funkar inte. Men om jag ska komma ihåg vad som hänt sen sist så kan jag berätta för mig själv att jag faktiskt ändå haft kul. Jag har verkligen haft det. Sanna, du har haft flera inspelningar i veckan, du har jobbat som fan och skrattat däremellan, du har träffat folk och druckit goda drinkar, du har skrattat, snackat och drömt om framtiden. Du har verkligen levt även om livet varit på paus.  Jag läser och redigerar mitt bokmanus. Det går sisådär men jag har inte haft tid. Men jag blir nöjd, jag blir verkligen det. Det får bära eller brista. I höst får det räcka. Då ska den få vingar och flyga iväg, se om någon vill fånga den.  Sitter just nu och färdigställer detta inlägg som varit ett utkast en längre tid. Älskar att sitta i sovrummet med öppet fönster och låta gardinerna leva lite, dom förtjänar det. Mår bra av det.  Ska förresten på en till begravning i sommar. Min farmor. Även om vi förberett oss på denna dag i flera år kommer det alltid vara känsligt att se det svart på vitt. Jag kommer sakna dina pannkakor farmor. Det var något speciellt med dom.  Annars är detta en text som visar att jag är tillbaka nu. Vad jag gör här inne får vi se men tillbaka, ja det är jag i alla fall. Och jag har saknat det.  Välkomna tillbaka.