EN VECKA

Senast jag klottrade ner några ord här var det 100 dagar till min student. Idag är det en vecka. Tiden har gått orimligt fort. Det känns sorgligt och fantastiskt på samma gång. Det känns tråkigt att lämna skolan när jag nästan är en levande definition av ordet. Jag lever och andas skola. Jag har verkligen tyckt om det. Till och med i den värsta stressen och ångesten har jag innerst inne ändå alltid gillat skolan och det har ju varit mycket en hel del av den varan, ångest alltså. Men nu är det alltså min tur att, om sju ynka dagar, att springa ut. Och det med huvudet högt. Jag slitit och nu lämnar jag skolan med resultat bättre än jag någonsin vågat drömma om. Jag är stolt. Vad jag ska göra sen? Jag ska plugga om ett år igen och vad jag ska läsa är också det för tillfället redan spikat. Men först väntar ett år av jobb och att leva utan en skola att gå till, det har jag ju aldrig prövat på. Det känns som jag kommer få massvis med extratid, tid som jag de senaste tre åren lagt på skolarbete. Att ta studenten kommer således nog att bli en stor omställning, som den skolälskande person jag ändå varit och är. Men det kommer också bli skönt. Väldigt skönt. Skulle nästan vilja sova ett år innan jag hoppar på pluggtåget igen. Nåväl, jag vet inte vad jag ville med detta inlägg egentligen. Kanske bara lätta på hjärtat och låta några tankar bli till verklighet i textform. Lite som förr. Kanske kan jag blåsa liv i denna blogg igen när jag inte längre kommer dränkas i plugg. Vi får se. Hoppas det är bra er, ni som ser det här.