Den oundvikliga körbärsblomshysterin

Det säger jag som en världsvan stockholmare fast det är jag inte. När jag kom tillbaka till lägenheten efter busstur från dalarna igår la jag mig på sängen i vanlig ordning. Kunde. Bara. Inte. Gå. Upp. Den där ångesten slog till som den brukar när jag kommer tillbaka och direkt blir så less på allt folk och stress och som grädden på moset en gatumusikant som outtröttligt spelar dragspel precis på vår gata. Tänk att jag är så hopplöst bra på att klaga, nåväl, jag trodde jag skulle kapitulera för ångesten och att dagen var över och förbi för min del. Men sedan bestämde jag mig bara och det är sjukt vad en ändring i tanken kan vända på hela steken. På ett ögonblick var vi ute och sprang klassiska rundan längs vattnet och över västerbron. Långt borta var det ödsliga elljusspåret i floda där man hör en kotte falla och man tror sig möta en björn bakom varje sten, ersatt av rundan som hur många vårhurtiga stockholmare som helst intagit precis som oss. Där satt den.   Sedan kände jag mig tvungen att leverera lite selfies och instagram material i kungsträdgården och även om solen gått ner rejält när vi äntligen tagit oss dit så var det fint. Undrade för mig själv hur jag inte kan minnas att jag varit där tidigare.