Det blir sommar oavsett

    Jag verkar vara helt inkapabel till ett liv när jag jobbar så mycket som jag gör nu. Jag undviker att räkna efter hur många dagar i rad och kör på istället. Det är känslan av sista rycket  som jagar på mig men somsagt inte mycket annat orkar jag med. Det är en ledig timme här eller där i solen som får fylla på min energi och tanken på tjugonde maj då jag bestämt åker hem nåra dagar. Nej jag är inte det minsta pepp på något igentligen, jobbubblan har gjort det igen. Men tänker jag på midsommar eller vilken jäkla sommardag som helst därhemma så blir jag fan tårögd, det är så nära, det kanske är samma som det alltid varit men det är det man har väntat på så länge nu. Åh vad gött det kommer bli.