Sant eller falskt?

Har tänk på en sak.De flesta föräldrar, lever de genom sina barn? Jag menar, tänk dig själv. Du har gjort ditt. Rest, träffat massor av folk som har gett olika intryck, haft relationer, supit dig redlös och dansat hela natten lång, gått igenom skolans draman, kämpat sig igenom tonåren, jobbat ihjäl dig, varit fattigare än en råtta, gått in i väggar av sten osv. Och nu är du vuxen, på riktigt. Du har gjort ditt, och nu är det din tur att ta ett steg tillbaka. Agera förälder, agera förebild. Alltid. Men blir man inte extra nyfiken på ens barns liv, hur deras resa går? Önskar man inte att man kunde leva om sitt liv igen? Eller har man accepterat läget? Nu får jag det att låta som om att det är hemskt att vara förälder. Missförstå mig inte, för mig är det en dröm att få hålla mitt barn för första gången och se han eller henne växa upp. Men ändå.Visst har det varit, eller snarare är jobbigt när ens föräldrar är så nyfikna vad man har för sig. Men kan vi verkligen blame them? Vi kommer ju själva vara där om några år. Shit, läskiga tanke