23 februari, 1 år

Ett datum som jag aldrig lär glömma är 23 februari 2013, ett år sen alltså. När jag skadade korsbandet.   1 år sen jag spelade en träningsmatch 1 år sen jag överhuvudtaget spelade match utomhus 1 år sen jag satte ned foten och det knakade till i hela knät 1 år sen jag haltade av planen förbannad 1 år sen jag tänkte att det säkert bara är uttänjt ledband, som att jag stukat foten fast nu var det knät 1 år sen jag sa till lagledaren att jag kan spela lite till, han sa nej. 1 år sen jag gick med mitt pajjade knä från P18 till busstationen 1 år sen jag övervägde att inte berätta för mamma och pappa eftersom jag inte trodde det var något allvarligt 1 år sen mitt korsband gick sönder och 2013 blev helt annorlunda än jag tänkt mig   Alltså egentligen vad snabbt det har gått. Vet inte riktigt vad jag känner för allt det här, de första månaderna var jag arg för att det hände, det var så orättvist och visst, tycker ännu det suger för tänk om jag inte hade skadat mig då hade jag kanske haft en plats i A-laget, kanske fått spela hela förra säsongen och kanske fått spela den här säsongen. Men samtidigt, man kan inte säga tänk om, varför fundera på hur det kunnat bli när jag inte ens kunde styra över det själv?    Men jag är glad på ett sätt, faktiskt. Är det konstigt? Missförstå mig inte hade jag fått vrida tillbaka tiden och faktiskt haft ett val hade jag ALDRIG valt att skada mig men jag kan inte välja och det är som det är så då får man ju bara se det positivt. Rolle, min förra tränare sa "Det kanske inte känns så nu men du kommer bli starkare av det här" och han hade så rätt, jag har fått ett annat perspektiv, alltså inget född på nytt och blablabla det var en korsbandsskada liksom. Men den här sommaren var den bästa någonsin och jag har inte haft någon press eller egna krav på mig själv egentligen och det har varit så skönt. Sen har man ju sett vem som verkligen bryr sig även fast den inte är någon större grej egentligen, men för mig som spelat fotboll hur länge som helst och älskat sporten så är det tufft.   Jag har ju haft mina motgångar och att framstegen gått långsamt det har varit frustrerande och jag har saknat laget och bara att få spela för kul!    Så jag är lite dubbel, det har varit så segt och fyfan vad tråkigt, äckligt och pissigt det varit att gå till gymmet göra övningarna gå till P18 och se på träningen utan att få vara med. Usch. Men samtidigt har jag fått så mycket annat, jag har många bra minnen från 2013 som jag nog inte skulle ha fått om jag inte skadat korsbandet, är inte det konstigt? Att något som förstör en stor del av ens liv ändå kan typ ge (?) mycket annat bra? Sen är det nog lite hur man väljer att se det och hur man tacklar motgångarna. Jag känner att man får mål dåligt och vara arg så länge man vänder det till något positivt och ser det bra ur varje situation, för då blir allt lite lättare. Så jag ser faktiskt tillbaka på 2013 med glädje.   Någon som fattar något? Haha   Nu längtar jag till ljusa kvällar, inget underställ, att jag får upp snabbheten och match. Ska försöka ha lägre krav på mig själv med..dock lite svårare, det är ju så lätt att se det dåliga man gör framför det bra. DET är mitt största problem.   Ett år sedan