Den där sorgen och lyckan

Det här med distans, varför finns det ens? Jävla distans. Men idag är jag glad, för inom 24 h är jag i hans famn igen. Alldeles för många veckor ifrån varandra. Den där längtan som tär inom en. Längtan som ibland får tårarna att rinna ner för kinden. Vi försöker att vara starka. Men det håller inte alltid. Men den där sorgen ifrån varandra gör att lyckan når skyarna när man äntligen får träffa varandra igen. När man äntligen får vara vi, inte bara psykiskt utan även fysiskt. När man är tillsammans så är man starkare än någonsin. När jag är med honom så är allt bra. Det finns inget som tynger då. Med honom är jag hel.