Tacksam

Två dygn själv på resande fot har varit så värdefullt. Jag har insett det värdefulla i att vara själv med samtidigt aldrig vara ensam. Jag inser att jag måste våga ta steg, våga fråga, våga vara social och våga vara osocial utifrån olika behov. Allt hänger på mig. Men det häftigaste av allt är att jag har insett att det inte är så jävla läskigt att vara själv. För man är aldrig själv. Det finns människor överallt. Och dem flesta, inprincip alla som jag har träffat har varit så vänliga och hjälpsamma. Kanske borde jag resa mer själv? Lära mig att vara själv. För det är då man måste gå ur sin komfortzon. Även om jag just nu längtar efter mina underbara vänner som jag imorgon ska möta upp här i Kapstaden. Och även om det har varit helt underbart att få möjligheten att få resa runt med sin tvilling i Asien. För det är jag tacksam. För jag känner ändå att delad glädje är dubbel glädje, i allt. Ni som känner mig, vet hur mycket jag älskar att socialisera med andra. Att få prata och se hur andra har det. Att få höra deras berättelse och dela erfarenheter. Att gå från att vara okända till att faktiskt bli vänner. En ny vän från ett annat land, från en annan kultur med en annan historia. Under dessa två dygn har jag träffat så många människor. Allt från portugisen som berättade om sin häftiga resa i Kambodja till Irländaren som lugnade mig med att säga att jag inte var ensam om att inte lite på busschauffören när har vägrade svara på våra frågor om vart vi skulle. Till de två Sydafrikanska tjejerna som jag träffade på bussen till flygplatsen som oxå skulle flyga till Sydafrika. Dem hängde jag med hela kvällen/natten på flygplatsen eftersom vi alla var alldeles för tidiga. Till Kenyanen på flyget som berättade om hennes historia, landets historia och så mycket mer. Vi diskuterade livet, om giftemål, migration, krig, klimatet, landet och massa mer. Jag känner mig full av kärlek från personer som jag inte ens känner. Och det gör mig så glad. Nu har jag åtminstone tre personer som bor i Kapstaden som jag alltid kan ringa om det skulle vara något. Vilka fina människor det finns runt omkring oss hörni. Människor som kvinnor och män, unga som gamla, svarta som vita. Tacksam över de fina människor som jag får chansen att träffa under denna resa. Och risken finns att min kontaktlista på Facebook kommer att vara överfull efter denna resa haha. Och låt oss prata om nått annat angående att resa. Jag vet att jag lätt kan bli nervös när jag inte har kontroll. Så som när flyget blir försenat, när man är millimeternära på att missa nästa flyg i ett okänt land eller när man inte har någon aning om vad som händer när man anländer, för sin mentor på plats i staden inte har svarat på all möjlig kommunikation. Sånt här har gjort och gör mig nervös. Men jag försöker samtidigt ta det med en klackspark. Jag jobbar på att inte stressa upp mig i onödan. För det löser sig alltid. Och titta, jag kom fram i Afrika. Det löste sig. Så mitt motto måste väl från och med nu vara "chilla, det löser sig", eller vad säger ni?