268 dagar senare

Hej bloggen, it's been a while. Vi har inte hörts på länge, du och jag. Det är mitt fel. Jag brukade älska att skriva här, dela med mig av vad jag gjorde och kände till er här hemma. Sen kom jag hem och livet gick vidare, och jag tror inte att någon läser här längre. Men nu är det dags igen. Jag tror att jag kommit in i någon slags post-aupair-depression. Om 5 dagar är det 9 månader sedan jag avslutade mitt au pair-liv, lämnade Boston och välkomnades hem på Kastrup med flaggor och kramar. Den 4 november är det 9 månader sedan jag sa hejdå till mina värdbarn. Mina fina, stökiga, högljudda, bråkiga, snälla, roliga, irriterande men så älskade värdbarn,  Sedan dess har allt i mitt liv gått i 200 km/h. Men jag övertalade mig själv att det var så jag ville ha det. Det har varit perfekt, har hållit mig distraherad, sysselsatt. 3 dagar efter min hemkomst åkte jag till Stockholm, gick på jobbintervju och blev således med jobb. 14 dagar hann jag vara hemma i Helsingborg innan jag än en gång packade ner mitt liv i resväskor och flyttade. Nytt jobb, ny stad, nya vänner - men jag kan ju detta nu! Jag har vant mig vid att stå på egna ben och jag har älskat varje sekund av mitt liv här. Det finns en egenskap som jag tycker mindre om hos mig själv; jag försöker fly från det som känns jobbigt. Jag är väl medveten om den. Innan min flytt till USA (och mitt i alla förberedelser inför au pair-året) ville jag tänka på flytten så lite som möjligt. Jag ville inte att mina föräldrar skulle dra upp det, eller att någon skulle ställa frågor om vad som komma skulle. Var jag tvungen att prata om och tänka på det blev det ju helt plötsligt verkligt, att jag skulle flytta ifrån min familj till något okänt. Även om det var exakt vad jag ville göra så fick jag en sån otrolig ångest.Sekunden jag steg av planet på Kastrup 13 månader senare hände samma sak, men omvänt. Att tänka så lite som möjligt på det jag lämnat bakom och distrahera mig själv med nya saker hjälpte mig att inte sakna dem för mycket, inte längta tillbaka eller gråta. Jag får fortfarande idag ont i magen av att se mina au pair-vänner som fortfarande bor i Boston. Att veta att jag har levt det liv de lever, men att de är i full grad levande och min tid har kommit och gått.  Såklart har det gått dagar där jag tittat igenom gamla bilder, skickat email eller tänkt på min värdfamilj. Vi har sedan min hemkomst haft kontakt minst någon gång varje månad, men vi har bara skypat 1 gång under dessa 9 månader. Det gör ont att skriva detta och jag skäms. Jag förstår att de har fullt upp i sina liv. Jag VET att de har fullt upp i sina liv med skola, jobb och aktiviteter eftersom att det var jag som hjälpte dem att hålla livspusslet igång så länge. Nu har de en ny au pair som hjälper dem. Men jag då? Jag har ju bara mig själv att planera för och ta hand om. Jag borde ha haft mer tid att höra av mig. Borde ha TAGIT mig tiden. Istället har jag tryckt undan känslan av att göra dem besviken, att inte vara den perfekta au pairen även från hemmaplan i Sverige, att jag inte kommit och hälsat på än, att jag har lämnat dem både i fysisk och psykisk form. Jag har slagit bort tankar och oro för att bli bortglömd, inte orkat tänka"Pratar de om mig vid middagsbordet ikväll?" eller "Saknar de mig?" eftersom tt det varit för jobbigt. Jag har övertalat mig själv att det är tur att mitt nya jobb och liv i Stockholm kom så lägligt efter hemkomsten eftersom att jag aldrig hann stanna upp. Aldrig hann sakna. Nu när jag skriver detta slås jag av hur själviskt det har varit av mig.  För lite mer än 1 månad sedan gick min värdpappas mamma bort. Jag satt hemma i min säng när jag läste det på Facebook och jag grät i säkert 1 timme efteråt. För att jag var ledsen, för att jag inte fanns där hos barnen och av saknad. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på dem. Flera gånger varje dag kommer saknaden och minnena som ett slag i magen. Och det känns för jävligt. Jag har gråtit så många tårar och, tittat igenom varenda bild och video så många gånger. Jag har fått tvinga mig själv att inte läsa igenom bloggen - hade jag gjort det hade jag nog fått sjukskriva mig haha.  Om det finns något negativt med att vara au pair så är det detta: mitt hjärta är inte längre helt. En del finns här, en annan lämnade jag ofrivilligt kvar i Acton den 4 februari. Jag vet inte om eller när jag kommer få tillbaka den och jag vet att det klyschigt nog är priset man får betala för att ha ett hem någon annanstans. Att älska människor man inte har fysiskt nära sig. Det är naturligt att känna saknad efter mitt liv i Boston. Det bevisar bara ännu mer att det var det bästa året i mitt liv, det bästa jag hittills fått vara med om. Hur fantastiska människor jag fått träffa. Jag måste bara låta mig själv känna fullt ut och inte trycka undan vad som känns jobbigt. För till slut går det inte längre. Efter mitt lilla breakdown har jag sökt vårsemester för att åka och hälsa på. Jag har pratat med familjen på Facebook/mail ett flertal gånger och imorgon ska vi äntligen skypa igen. Det känns fortfarande jobbigt (jag har till exempel gråtit ca 45 av de 75 min som det tagit att skriva detta inlägg) men jag är så glad och förväntansfull inför att se barnen igen. Jag vill fråga dem hur de mår, hur det går för dem i skolan, på deras aktiviteter, hur deras kompisar mår, hur det går med deras nyinflyttade grannar, vad deras favoritmellis/frukost är för tillfället, vad de ska vara utklädda till på Halloween och vad de önskar sig i julklapp. Åh vad jag längtar.